Jag minns mitt 90-tal

En snöig dag i trädgården hemma i Lidköping 1993. Jag är 16 år.

Denna vecka på Kulturkollo är det 90-tal som är temat. Nu har vi alla fått i uppdrag att beskriva vårt 90-tal. Jag gick i sjuan när det började Det var det årtiondet när jag gick från att vara barn till att vara en självständig vuxen kvinna.

När det kommer till litteraturen så hade jag precis lämnat Kitty-maraton bakom mig och när nittiotalet tog slut lämnade jag mitt livs (förhoppningsvis) sista rejäla lässvacka bakom mig. Jag läste en bok under mitt halvår i Wien, Grabben i graven bredvid, som min mamma skickade till mig. Våren 2000 började jag läsa igen och slutade aldrig.

Jag gjorde några minnesvärda resor på nittiotalet. 1990 var jag första gången utan för Skandinavien. Jag och min familj bilade till Ungern via Tyskland och Österrike. 1994 åkte vi till Spanien och jag fick för första gången bada i Medelhavet. Året efter gjorde jag kanske den mest minnesvärda resan. Jag och en kompis tågluffade runt i Europa i en månad. Det var första gången vi var ute på egen hand.

Jag spexar på Colosseum i Rom 1995.

1998 åkte jag till Tallinn för att hälsa på en nyfunnen vän. Det skulle bli den första av många och början på en 20 år lång vänskap. 1999 reste jag med Svensk Ungdom, Svenska Folkpartiets ungdomsförbund (i Finland) till Baltikum och Kaliningrad. Det var min första politiska resa och såhär nästan 20 år senare kan jag avslöja att vi var onyktra nästan hela tiden. Var rejält sliten efteråt.

I väntan på båten hem från Tallinn. Jag dricker cider. Varför inte liksom. Har man varit onykter i en vecka, så är det ju dumt att sluta innan man kommer hem.

Apropå resor så var tågluffen 1995 en milstolpe i mitt musikliv. Före det var det jag som storasyster som dikterade vad jag och min bror skulle lyssna på. När jag kom hem hade han skaffat sig en egen musiksmak och det var han som berättade för mig vad jag skulle lyssna på. Då var det Brainpool, Eggstone, Fountains of Vain och Dr Andersson. Och Kent såklart. På slutet av nittiotalet började jag lyssna på Lars Winnerbäck, det gjorde aldrig min bror. Men fortfarande är det han som vet mest och bäst när det kommer till musik.

Sport är något som är viktigt i mitt liv och OS i Lillehammer 1994 var en stor upplevelse. OS guldet i hockey kommer jag aldrig att glömma. Fotbolls-VM 94 behöver väl ingen närmare beskrivning. En magisk sommar var vad det var och så VM-brons på det. Det känns såhär långt efteråt nästan som en saga (som jag gissar att alla 90-talister är utleda på att lyssna på!). OS i Nagano 98 var ingen kul historia och jag minns väckarklockan som ringde i mitt studentrum för att jag skulle se Pernilla Wiberg åka ur än en gång. Enda roliga minnet var när jag kom hem full från en korridorsfest och satte på femmilen. Niklas Jonsson skrällde och tog silver.

1998 valde jag att engagera mig i Folkpartiet. Jag anade knappast då vart det skulle ta mig. Man kan ha en massa åsikter om ungdomsförbunden och dess kultur, men utan LUF hade jag inte varit den jag är idag.  Denna blogg hade sannolikt inte existerat.

Jag håller torgmöte i Lysekil 1998 i inte helt vackra brallor (men som jag älskade!).