Om fatshaming och hälsorisker med fetma

Jag har tidigare varit lite kluven till detta med fatshaming. Visst ska man inte hånas för sin övervikt, men det är ändå ohälsosamt att vara fet och man bör göra något åt det så att man inte åker på tråkiga sjukdomar och åkommor som diabetes och artros. Jag är själv överviktig, men har aldrig råkat ut för något hån. Inte förrän härom veckan och då började jag faktiskt tänka om.

Jag var hos en läkare på min barnmorskemottagning för att kolla mina dåliga blodvärden och undersöka varför jag fortfarande mår så dåligt. Jag hade tidigare telefonledes beordrats att äta både mer järntabletter och B12-vitaminer. Jag hade gjort det. Vi tog nya prover och blodvärdet var bra och blodsockret normalt. Men det första hon gör när hon träffar mig är att sucka och varna mig för diabetes. Visst, diabetes är inte en trevlig sjukdom, men resten av läkarbesöket skulle inte handla om mina gravidrelaterade problem i första hand, utan om vad graviddiabetes skulle göra mot mig som är så fet.

Låt oss ta fakta först. Jag ligger i riskzonen för diabetes typ 2 på två sätt. Dels genom att min mamma har det och dels genom att jag är överviktig. Att åka på graviddiabetes skulle ge ytterligare en riskfaktor. Förhindra det är alltså tämligen viktigt.

Men. Nu handlade inte samtalet med min läkare om hur jag skulle förhindra just graviddiabetes, utan hur jag skulle leva efter graviditeten för att – som hon sa – jag skulle få se mina barn växa upp. Allt jag pratade om, att jag inte äter så mycket sötsaker under graviditeten, att jag hade börjat träna och att jag numer lämnar ofta på dagis för att få en rask promenad, möttes med ointresse eller ren skepsis. När jag däremot sa att jag gått ner i vikt under graviditeten eftersom jag trots min stora mage inte gått upp ett gram, gjorde hon high five och sa att hon var stolt över mig (första gången vi träffades för övrigt). Minsta lilla fallenhet för ätstörningar hade nog gett mig ett tips om att spy upp middagen i fyra månader är ett bra recept ifall man vill gå ner i vikt. För det hade jag ju berättat för henne förmodligen är orsaken till att jag inte går upp.

Jag försökte föra in samtalet på vad jag borde göra här och nu, i slutet av graviditeten och fick då två idiotiska tips. Det första var att alltid ha falu rågrut i väskan att äta om jag blir sugen på choklad. Men jag äter inte choklad nu. Dessutom hjälper väl inte knäckebröd? Jag påpekade det och fick då tillbaka att det ju är jag som bestämmer. Ja, och då bestämmer jag att inte äta choklad. Tugga på torrt knäckebröd ger varken till eller från.

Det andra – och värsta – tipset var att äta frukt som mellanmål. Det är ju mycket socker i det så jag tyckte det var lite märkligt. Men jag hade också suttit och berättat att jag hade konstig smak i munnen och därför inte kunde äta frukt. Då ville hon köra ut mig ur rummet och sa – drick jos istället! Tja, det smakar ju som frukt och skulle således inte heller funka för mig, men framförallt innehåller det ju massor av socker.

Resultat av besök med läkare angående att jag mår dåligt under graviditeten: Fatshaming och råd om att äta socker för att förhindra diabetes. Tack. Verkligen.

Efter denna erfarenhet så förstår jag diskussionen om fatshaming mer. Det var en ögonöppnare. Jag vet att det finns saker jag måste göra för att må bättre efter graviditeten, men inget blir bättre av att hurra mig för att jag spytt upp maten eller hota med att jag kommer att dö ifrån mina barn. Målet är ju att jag ska bli mer hälsosam, inte att jag ska skämmas. Och min barnmorska vet att jag vet allt detta så hon mästrar mig aldrig. Hon vet att jag vet hur jag ska göra och hoppas på att jag gör det. Hon peppar, men ger aldrig dålig samvete. Det är så otroligt stor skillnad mellan hennes och läkarens beteende.

Vad ska du göra om du vill hjälpa en överviktig människa? Stötta istället för ge dåligt samvete. Stötta gör du genom att lyssna på vad hen säger och hjälpa med råd om hen vill ha råd. Du kan också heja på dem som lägger ut sin resa i sociala medier. Är det någon du känner mycket väl kan du känna av om det finns något du kan säga eller göra för att hen ska känna sig stöttad. Du hjälper inte genom att komma med oombedda tips om knäckebröd istället för choklad, käcka tillrop om olika dieter eller genom att skicka listor till överviktiga med skrämsel om hur mycket socker olika produkter innehåller. Tänk på att det som hjälpte dig, kanske inte hjälper alla andra. Sist men inte minst, utgå ifrån att den överviktiga förmodligen vet om sitt problem, vet vad hen ska göra åt det, men har helt enkelt inte orken. Och det är inte din uppgift att se till att personen får orken och motivationen.

Gravid i vecka 32. Mars 2016.