Nära Nauru (Carlssons) är en svensk bok skriven av läkaren och ö-fantasten Anders Källgård. Jag hittade en författare och en dikt översatt till engelska från Nauru. Det blir förmodligen mitt enda bidra till från det landet till Jorden runt-utmaningen. När jag fick veta att det skrivits en bok om Nauru av en svensk nesofil så kände jag att jag ville komplettera med den!
Anders Källgård åker inte bara till Nauru i Nära Nauru utan också till Brantensburg norr om Svalbard, Trobrianderna öster om Papa Nya Guinea och Kiribati. Boken är inte bara en reseberättelse och en historisk skildring, utan ocks skarp kritik mot kapitalismen. För Källgård är ekologisk balans på jorden det överordnat viktigaste och även om han erkänner att vissa ursprungsbefolkningar ägnat sig åt hemska saker som mord och våldtäkt mot barn samt att kapitalismen har fått människor ut ur fattigdomen så var det på något sätt ändå bättre förr, innan industrialiseringen och marknadsekonomin.
I centrum för boken står Nauru och dess ganska tragiska nutidshistoria. Från ett av världens rikaste länder till ett av de fattigaste på några årtionden och allt hänger på tillgången till fosfat. Ön exploaterades i början på nittonhundratalet när några britter och australiensare fann fosfat på ön och de började exportera till sina hemländer och tjänade grymma pengar på tillgångarna. Av detta kom inget öborna till del. Efter självständigheten 1968 kunde den nauriska staten ta över fosfatbrytningen och pengarna stannade i landet. Det blev början till en glansperiod som skulle vara fram till nittiotalet. Men statsfinanserna sköttes uselt. Rikedomen användes till att ge befolkningen allt de skulle kunna behöva för att leva i sus och dus. Allt var gratis, tjänstefolk importerades från andra länder för att ta hand om hushållen och i princip behövde man inte jobba om man inte ville. Barnen gick inte i skolan. Befolkningen blev allt fetare och fick diabetes och pengarna började att sina. Då gjorde regeringen några urdåliga investeringar och pengarna försvann fortare än de behövt. Kvar finns en ö med mycket lite fosfat kvar, inga pengar och en befolkning som inte duger mycket till. Dessutom är halva ön uppgrävd och kan inte användas till något. Efter år av fattigdom har nu regeringen beslutat sig för att försöka utvinna ännu mer fosfat för att få landet på fötter.
Det är denna sorgliga historia som Anders Källgård helt och hållet lastar marknadsekonomin för. Utan utländska kapitalister i början av århundradet så hade Nauru fortsatt levt i ekologisk balans. Jag måste säga att analysen är mycket tunn. Fosfatbrytningen var statlig under större delen av nittonhundratalet (om jag har fattat det hela rätt) och det var i högsta grad en regering, som ville att befolkningen skulle leva i en ”naurutopia”, som var orsaken till det hemska ödet. Att inte låta barn gå i skolan, att dela ut gratis bilar till befolkningen och starta ett flygbolag och låta folk åka med gratis är inte kapitalism. Det är ren och skär idioti. Källgård bortser också i sin kritik från att stater faktiskt kan fridlysa djur och växter och sätta stopp för exploatering.
Källgård tycks heller inte så intresserad av jämställdhet. Istället för att analysera vad arbetsfriheten från hemmet gjort med jämställdheten på ön konstaterar han med fasa att Naurus kvinnor inte kunnat lära sina döttrar hur man sköter ett hem. Den rörande berättelsen om den fattiga kvinnan på Guinea som byggde sin egen ö, startade ett hotell och nu kan låta sina barn gå på universitetet, berättar han, men konstaterar samtidigt att kapitalismen egentligen är ond.
Ett annat märkligt inslag i boken är när han ser bambu på Guinea och då drar sig till minnes när han åkte om Kalle Moraeus i skidspåren och han var tvungen att stanna och gräma sig över att Moraeus hade en helt ny utrustning och inte gamla bambustavar som han själv. Reklamen gör att vi känner oss tvingade att köpa nya saker och inte hållbara saker. Oklart varför just Kalle Moraeus hängdes ut i det här fallet och lite trist att Källgård inte kan dra kopplingar till att om han själv är fri från påverkan av reklam, kan andra också vara det man kanske väljer att köpa nya kläder och saker.
Jag önskar att jag inte kände ett behov av att skriva hela den långa utläggningen ovan för det fanns en hel del saker som var bra. Naurus historia var mycket intressant att läsa och om man bortser från alla onyanserad kapitalismkritik så fanns det mycket jag inte visste och som var spännande att läsa om. Han berättar också om var Nauru nu får sin inkomst ifrån och det är australiensiska flyktingförläggningar. För att slippa få in båtflyktingar i Australien skeppas de till Nauru, en ö som inte har något att erbjuda. Flera skickas sedan hem och andra stannar på ön och går under av depression. Där delar jag Källgårds uppfattning att det är otroligt cyniskt och hemskt.
Trots allt är jag oerhört glad att jag läste boken för jag lärde mig mycket, inte bara om Nauru utan också om Kiribati och Papa Nya Guniea. Det är bara synd att en redaktör inte har hållit Källgård i stramare tyglar så att han inte så onyanserat svävat ut så många gånger. Jag kan stå ut med att läsa en bok av någon med annan politisk uppfattning är jag själv, men när det går till överdrift och smygs in regelrätta felaktigheter, då blir jag bara irriterad.
Läs mer. Adlibris Bokus, Tidningen Kulturen, Hallands Nyheter, Sveriges Radio
