Efter att jag läst den fantastiska Jellicoe road av Melina Marchetta har jag inte vågat läsa Francesca med risk för att bli alltför besviken. Nu när jag haft ett lite ungdomsboksmaraton för att återfår läsglädjen tog jag tag i den. Och jag blev faktiskt inte besviken.
Francesca har börjat en ny skola och alla hennes skolkompisar går på en annan. Hennes mamma har bestämt det och Francesca har inte orkar tjafsa emot fastän hon hatar det. En dag går mamman inte upp ur sängen och släkten pratar om allt från ett nervöst sammanbrott till depression. Francesca försöker anpassa sig till den nya situationen, men allt hon vill är att mamman ska bli som vanligt igen. Samtidigt pågår livet och hon får nya vänner och blir kär i Will som redan har en flickvän. Tonårslivet, som för oss vuxna är väl känt, går som en röd tråd genom hela boken.
Boken Francesca har många dimensioner och är en roman med driv i. För min del var det en bok jag näst intill sträckläste. Mor-dotter-relationen var mycket fint berättad och även om sympatin hela tiden ligger hos Francesca så förstår vi mer och mer att mamman faktiskt haft rätt när det exempelvis gäller kompisarna och att de kanske inte är vänner att hålla fast vid. Kärleksrelationen är också intressant och realistisk och går absolut inte över gränsen till att bli sötsliskig. Slutligen är Francescas resa från kaxig och uppstudsig till blödigare och mer ödmjuk är det som är det finaste med boken. Samtidigt som hon själv håller på att bryta samman lösgör hon sig från sina gamla vänner och skaffar sig nya. Hon vågar tro mer på sig själv och släppa loss. En mycket fin bok om flickor och flickors självkänsla med andra ord.
Jag blev verkligen inte besviken på Francesca, tvärt om. Den var kanske inte lika bra som Jellicoe Road, men de var så olika så att det är svårt att jämföra. Jag nöjer mig med att konstatera att den också var bra, mycket bra.
