Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien läste jag när jag gick på gymnasiet och den har verkligen lämnat djupa spår. Vi har precis avslutat första delen i bokcirkeln Tretton nobelpristagare och diskuterat boken.
Jan i Storlycka och hans Kattrina är tämligen gamla när de får en liten dotter. Hon blir sin fars ögonsten från första stund. Han älskar henne av hela sitt hjärta och blir så olycklig när hon reser till storstaden för att finna lyckan att han sakta men säkert blir galen. För att hantera saknaden efter dottern fantiserar han att hon är kejsarinna av Portugallien och han är kejsare. En fantasi som han tror är sanningen. De flesta i hans omgivning väljer att spela med, fast alla egentligen vet vad som hänt.
Det finns många dimensioner av den här boken, som vi har diskuterat i cirkeln och som jag har skrivit om här. För mig är det pappans kärlek till sitt barn som är det som jag har burit med mig hela tiden. Och det tragiska i att dottern hade tagit emot med öppna armar hur hon än kommit hem. Jag har inte läst jättemånga Selma Lagerlöf, men Kejsarn av Portugallien är definitivt den bästa av dem jag läst (mycket bättre än Gösta Berlings saga, som inte riktigt var min typ av bok). Intressant att hon skrev den här fantastiska boken EFTER att hon fick nobelpriset.
1 ping
[…] skrivit många böcker som räkans till den svenska litteraturskatten. Min personliga favorit är Kejsarn av Portugallien och den mest lästa posten om Selma här på bloggen är den om novellen […]