Att längta efter ett barn till

Nu står det mer eller mindre klart att vårt femte återförda befruktade embryo inte fastnat i min livmoder. Den tredje IVF-behandlingen på ett år har inte börjat så lovande.

För ungefär tre och ett halvt år sedan, under hösten 2010, begav jag och min man oss till Sophiahemmet för att göra något åt vår barnlöshet. Den 27 december kunde vi konstatera att allt hade gått bra och att jag var gravid. Den fjärde september 2011 kom Hugo och vi var så lyckliga.

Förra våren började vi processen med att ge honom ett syskon. Vi gick in i det med öppna ögon och sa till oss själva att det inte skulle gå lika lätt som första gången. Men att det på fem återförda embryon bara skulle bli minus, hade jag inte ens i mina mest negativa tankar tänkt. Det är svårt att överblicka när det gick så lätt första gången. Från att har varit ganska ödmjuk börjar jag nu stundvis tappa hoppet.

Jag vet att det som är fel är att embryona inte kan bli barn. Det slutar antingen i ett minus eller ett missfall, eller ännu värre saker som jag helst inte vill tänka på. I det perspektivet är ett minus att föredra. Det är dock inte en omedelbar tröst när mensen kommer. Det enda som någonsin kan trösta är vi har ett barn. Vi har en alldeles underbar frisk och pigg liten pojke. Vi vill så förtvivlat gärna ge honom ett syskon, för att ge honom det vi hade och har så mycket glädje av.

Våra förutsättningar är mycket goda, så allt talar för att vi kommer att bli föräldrar igen. Därför är alla uppmuntrande ord från omgivningen positiva och det känns aldrig som att jag vill tillrättavisa någon och tala om att hen minsann inte vet ett dugg. Däremot börjar gravidmagar bli allt jobbigare. Förut kunde jag faktiskt glädjas med andra, men det blir svårare och svårare. Att läsa om dem som gjort 10 ivf:er och fortfarande är barnlösa hjälper definitivt inte heller. Jag slits mellan en bottenlös förtvivlan och en mer positiv framtidstro om att de två embryon vi nu har i frysen faktiskt kan bli ett barn.

Jag vet att det finns folk som gått igenom lika många ivf:er som oss, men för barn nummer ett och det är såklart tusen gånger jobbigare, nej en miljon gånger jobbigare, men misslyckande syskonförsök är också jobbiga. På ett annat, inte lika jobbigt sätt.

Livet går vidare och innan nya försök väntar ska jag och min familj ha en fin sommar. Och jag ska inte vara ledsen. När Hugo såg mig gråta över det här misslyckandet blev han bekymrad och sa: ”Mamma glad!”. Ja, mamma ska vara glad. Glad för det jag har och inte gräva ner mig i det som kunde vara. Det vi har råkat ut för är trots allt inte det värsta en människa kan gå igenom, långt därifrån. Lite ledsen måste man dock tillåta sig att vara, i alla fall när barnet sover.

Som sagt är glada tillrop alltid välkommet, men snälla ni som läser detta: Om ni vill göra en insats för alla ofrivilligt barnlösa, sluta då med att:

* Fråga om det inte är dags för barn/syskon.
* Påpeka att ett barn behöver ett syskon.
* Hävda att det är egoistiskt att bara skaffa ett barn.
* Ha åsikter om hur många år det bör eller inte bör vara mellan syskon.
* Detaljerat berätta om hu du undvek ett decemberbarn.

Tumregel: Du vet inte var personen eller paret du pratar med går igenom. Här får du några bra exempel på vad de kanske går igenom.

Jag skrev detta för att skriva av mig och för att bearbeta det hela. Jag hoppas att ni ursäktar mig att jag blev så pass personlig i ett inlägg.

Den enda trösten: Jag är mamma och det är det bästa som finns.