Recension: Roxberg, Ester; Min pappa Ann-Christine; 2014

Min pappa Ann-Christine är inte Ann-Christine Roxbergs berättelse. Det är dottern Ester Roxbergs. Hennes far genomgår en könskorrigering och blir Ann-Christine, men det är författarens egen vånda vi får följa, inte bara inför förälderns nya könsidentitet, utan inför föräldern överhuvudtaget.

Mycket av det som är komplicerat i Esters och Ann-Christines relation är komplicerat i andra familjer också. Hur mycket vill man som vuxet barn veta om sina föräldrars mest privata tankar och känslor?  Hur ska man som vuxen hantera den skam man känner över att föräldern beter sig på ett sätt man inte vill? Min pappa Ann-Christine är förvisso en bok om transsexualitet, men det är också en vidare berättelse om relationen mellan vuxet barn och förälder.

Ester visar på den ambivalens som nog de flesta kan uppleva i förhållande till sina föräldrar. Å ena sidan vill man att föräldrarna ska ha det bra, å andra sidan vill man att de ska vara de man önskar att de vore. I ena stunden vill Ester bara att Ann-Christine ska få vara sig själv, att hon ska må bra. I nästa är hon arg för att allt inte är som i alla andra familjer.

Det handlar inte om illvilja. När Ester ska gifta sig säger hon till Ann-Christine att hon får komma klädd som hon vill. Det är klart hon ska få.

Men så är det detta med bordsplacering. Brudens far ska sitta på en given plats vid honnörsbordet. Varannan herre, varannan dam. Dessutom har de flesta av gästerna aldrig träffat Ann-Christine. Hur ska de reagera? Känslan att hennes eget bröllop måste få vara ”normalt” tar över för Ester och till slut ber hon Ann-Christine komma inte som sig själv, utan som sitt gamla jag.

Just normalitet är något som Ester hakar upp sig på. När hon blir gravid är det viktigt för henne att få placera sitt barn i ett fack. Hon måste få veta om det är en pojke eller flicka så hon kan köpa antingen blå eller rosa kläder.

Ester har svårt att hantera sin pappa Ann-Christine. Inte för att hon är fördomsfull, inte för att hon är transfobisk eller vill henne illa, utan för att hon helt enkelt inte lyckas slita sig från rollen som barn i relation till sin förälder.

En mycket målande scen i boken är när familjen är samlad på julafton och Ester märker att Ann-Christine i smyg har bytt strumpbyxor från ett par lila till ett par blå. Det slår henne att hon nog var osäker på vad som passade bäst. Trots att familjen i övrigt bara består av kvinnor kommenterar ingen Ann-Christines kläder. Alla är för upptagna med att tycka synd om sig själva.

Ester har svårt att vara ett stöd för sin förälder. Hon står Ann-Christine nära. Men när Ann-Christine söker tröst hos sin dotter möts hon ofta av kalla handen. Ester är upptagen av sina egna känslor och problem och mäktar inte med att inta rollen som vän.

Min pappa Ann-Christine är en viktig bok, inte bara för att den hjälper läsaren att förstå transpersoner bättre, utan just för det ljus den sätter på relationen mellan barn och föräldrar. Den får läsaren att ställa sig frågan om man själv är vuxen i relationen till sina föräldrar.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Aftonbladet, SvD, Litteraturmagazinet, Dagens bok