Recension: Wicomb, Zoë; Du kan inte gå vilse i Kapstaden; 1987

Du kan inte gå vilse i Kapstaden är en novellsamling av Zoë Wicomb om svarta i Sydafrika. Novellerna är sammanlänkade, men kan läsas fristående.

Frieda har bott i England och kommer tillbaka till Sydafrika. Det är i slutet på åttiotalet och kulturkrocken blir stor. Det är historien om Frieda som är huvudstoryn, men d et var inte alltid jag förstod att det var henne det handlade om. Alla noveller har inte namn på personerna. Handlingen kretsar mycket kring svarta och vita, om det förlegade apartheidsystemet och hur de svarta hade det förr och hur det har det nu (1987). Den världsvana Frieda kommer hem med nya idéer om feminism och demokrati och de andra bara skakar på huvudet och vill inte att hon ska prata politik.

När jag började att läsa boken tyckte jag inte riktigt att jag kom in i den. Jag kände mig dum när jag förstod att det var en novellsamling. Jag tyckte att vissa noveller var mycket bra och gripande och andra förstod jag inte alls. Helhetsintrycket av boken var ändå bra och de sista berättelserna knöt ihop säcken på ett bra sätt. Det handlar om apartheid, men det är inget som skrivs rakt ut. Det är istället en hinna av obehag som ligger över texten och det blir stundvis extra obehagligt när man som läsare konfronteras med att svarta och vita faktiskt inte ens på pappret har samma rättigheter. Det mest obehagliga var en abort som måste utföras för att modern är svart och fadern vit. Den kan utföras bara för att läkaren är snäll nog att bortse från lagar och villig att behandla en svart. Det är 1987, jag var tio år gammal, och apartheid skulle existera ytterligare åtta år i Sydafrika. Det känns verkligen helt ofattbart och jag tycker att Du kan inte gå vilse i Kapstaden hjälper oss att förstå svarta kvinnors situation i Sydafrika och i och med att den inte är skriven efteråt med facit i hand så blir den extra spännande.