Jag och mina barn, för länge sedan. Mars 2017.
”Imorgon är det internationella kvinnodagen” sa jag till min nioåriga son. Han frågade direkt om det fanns en dag för killar också och jag kunde bekräfta det. Det är inte helt enkelt att förklara för en nioårig pojke att tjejer behöver en dag att demonstrera och egentligen inte killar. För honom är världen jämställd. Hans föräldrar tar likvärdigt ansvar hemma och han har samma rättigheter i familjen som sin lillasyster (eller egentligen fler för att han är äldre).
Jag började med att förklara ur ett globalt perspektiv varför den internationella kvinnodagen behövs. Det är lättare att prata om sådant som inte direkt berör honom. När det kommer till orättvisor i Sverige är det svårare, just för att han inte riktigt kan se orättvisorna. För honom är det normalt att vara i ett gäng med både pojkar och flickor. Han byter pokemonbilder med tjejer och spelar Minecraft med barn av båda könen.
Nu vet min son att det finns orättvisor i form av lägre lön för lika arbete och liknande politiska frågor, men han känner dem inte. För honom är det mer orättvist att vi inte uppmärksamma killar på samma sätt som tjejer. Därför tror jag att vi måste gå varligt fram med våra söner, för att de ska komma ut på rätt sida. Jag är väl egentligen inte så orolig för min son, eftersom han har noterat könsskillnaderna i leksaksaffärerna och börjat proteserna mot att lillasyster alltid får de rosa Muminmuggarna.
När jag blev pojkmamma tänkte jag hela tiden på att det kommer att bli svårare att uppfostra en ansvarstagande man än en kvinna som ”tar för sig”. Jag är övertygad om att vi är på rätt spår, men jag tror det finns en fara i att fokusera för mycket på tjejer när de är små. Vi vill ju att våra pojkar ska bli ödmjuka och inte ilskna incels som inte alls känner igen sig i att tjejer har det sämre.
Hugo har fått höra stora delar av det här inlägget och gett tummen upp.
