Av de muminböcker jag läste när jag var liten var Trollkarlens hatt mina absoluta favorit. Jag vet att jag älskade omslaget och att det var sommar. Sedan älskade jag vänskapen/kärleken mellan Snorkfröken och Mumintrollet. Jag läste om den för min då sjuåring förra sommaren.
Mumintrollet har hittat en hatt och efter att Muminmamman slängt några äggskal i hatten börjar det hända märkliga saker. Först kommer de upp små moln som familjemedlemmarna svävar omkring på. Molnen försvinner snabbt och nya märkligheter dyker upp. Det tar lång tid innan de förstår att märkligheterna är kopplade till hatten. Vi får också stifta bekantskap med Tofslan och Vifslan som har en väska de stulit av Mårran.
Det är sommar och varmt och det är samtidigt lite mystiskt. Vuxna Hanna förstår hur 6-7-åriga Hanna älskade Trollkarlens hatt. Tyvärr älskade inte mitt barn den lika mycket som jag. Trollkarlens hatt passar utmärkt att läsa på sensommaren, för den som vill läsa dem i rätt årstid (det var min plan ett tag, men nu läser jag alla i coronamörkret).
Nu i vuxen ålder uppskattar jag Muminböckerna faktiskt ännu mer. Det är så mycket värme och så mycket kloka ord. Jag är så glad att Mumin nu används på Twitter av min favorittwittrare för att muntra upp oss. Trollkarlens hatt har jag inte lyssnat på, som jag gjort med flera andra, men kanske lyssnar jag på den som en omläsning. Tove Janssons författarinläsningar är helt underbara!
