Om en vecka fyller vår Hugo två år. Det är två år av glädje och lycka över att få ta del av en helt ny människas liv och utveckling. Det är också två år av ångest och dåligt samvete över att man inte gör rätt. Det hela blir inte lättare om man, som jag, har en tendens att lyssna för mycket på snusförnuftiga föräldrar som alltid vet bäst och som själva har mönsterbarn. Men någonstans vet jag att jag gör rätt. Jag och min man vet vad som är bäst för vårt barn.
Det har varit två händelserika år och det visade sig att den lugna pojken som snällt satt i sin babysitter i fyra månader och bara skrek när han var hungrig eller hade bajsat, skulle utvecklas till en riktig vildbatting. Pojken som sov ganska så bra skulle helt tappa den förmågan när han blev äldre. Så kan det gå och det har krävt mycket av oss som föräldrar.
Det svåraste som rookie i föräldraskapet är att stå emot allt tyckande, i alla fall tycker jag det. Jag trodde att jag skulle vara självständig och inte lyssna så mycket på alla andra, men vad sjutton, jag har aldrig gjort detta förut och vem är jag att inte ta emot goda råd?
Jag vet när min son är ledsen och behöver tröst och jag vet när jag bara ska lämna honom på golvet skrikandes. Jag sätter honom framför TV:n när jag behöver lugn och ro och jag mutar honom med glass i samma syfte. Detta betyder inte att han får titta på TV hur mycket han vill och äter glass till middag varje dag. Jag leker och gosar med honom varje dag, men jag kan också sitta och läsa medan han leker själv.
Alla barn är olika och att Hugo inte pratar än är inget konstigt. Det har inget med bristande föräldraskap eller för mycket lekande med paddan att göra. Vi kommunicerar och han pratar en massa som vi inte förstår. Han är alltså helt normal. Han är en jäkel på att klättra och hantera en boll och där ligger många andra jämnåriga barn i lä. Det går inte att utläsa av detta att han borde satsa på att bli fotbollsspelare eller bergsklättrare framför en akademisk karriär som vuxen. Det som går att utläsa är att han är ett lyckligt barn som utvecklas i sin takt.
Att ha en tvååring i huset kan vara helt fasansfullt jobbigt många gånger, men ändå är det alltid helt underbart.
.
Nyfödd
Sex månader.
Ett år.
18 månader.
Snart två år.
6 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Ingen panik. Vår son var tre när han började prata. Och idag, tre år senare, är han en ordvrängare utan like och det känns osannolikt att han skulle vilja läsa något annat än juridik ;). Så hav förtröstan på språkfronten.
Författare
Det har vi egentligen. Barn utvecklar ju olika sidor och en som har läst sig att klättra och spela boll som han måste ju satt språket i andra hand. Eller så är det helt enkelt en ny Zlatan som är på gång 😉
Ja herregud, det finns så mycket tyckande om barn och barnuppfostran. Jag hängde mycket på föräldraforum när barnen var små och det var då inte bra för självkänslan (fast jag hittade också vänner där!).
Med barn på 11 och 13 känner jag mig fortfarande fram i föräldraskapet men jag känner mig för det mesta inte lika ifrågasatt. Eller så har jag slutat lyssna i lite högre grad. Vi får väl se hur det blir i tonåren 😉
Tycker ditt inlägg tyder på att Hugo haft turen att få en klok mamma. Och grattis till honom på tvåårsdagen!
Författare
Åh vad snällt skrivet! Det är inte alltid som man känner sig så klok. Hade aldrig fattat hur mycket det dåliga samvetet skulle gnaga. Men som tur är har jag en man som i vanliga fall är rätt så nojig, men som i förhållande till barnet är betydligt lugnare. Det har skapat en bra balans!
Man kan lyssna lite lagom sådär. ibland får man bra och matnyttiga råd 🙂
Åh grattis! Va två år kan gå fort, det är ju skrämmande!
Det där med andras tyckande och tänkande och alla ”goda” råd börjar jag själv upptäcka. Vi skulle kunna prata om det i timmar, för oj va jag mår dåligt av det! Det är bra att du påminner dig själv om att ni är de bästa föräldrarna för er Hugo. <3
Att han inte pratar ännu är inte det minsta konstigt. Det finns ju en massa andra sätt att uttrycka sig på, som han tydligen har upptäckt och är i full färd med att göra. ta det från en yrkesskadad och fortsätt att uppmuntra och uppskatta honom i det han just nu tycker är kul!
Författare
Tack! Det är jobbigare än man tror att alla ska ge en goda råd och veta bäst. Mantrat man ska upprepa för sig själv är att alla barn är olika och den som säger att exempelvis olika metoder för att få barn att sova är likställt med misshandel har förmodligen inte haft barn som vaknat varannan timma när de är åtta månader. De som har lugna barn hat aldrig behövt muta med glass eller tv osv.
Vi uppmuntrar honom hela tiden! Och jag blir lugnare för varje dag sådana som du berättar för mig att han är helt normal. Har pratat om det med pedagogerna på hans förskola och de ser inget alarmerande i språkutvecklingen och vi har lyckligtvis fått en förskola där vi har förtroende för personalen.