Förra vintern när jag bara ville läsa och titta på romantik och fluff, såg jag första säsongen av Familjen Bridgerton på Netflix. Den utspelar sig i början på 1800-.talet i London och förutom i viss mån kläderna är inte mycket historiskt korrekt. Man får helt enkelt titta på serien med inställningen om att det handlar om en fiktiv alternativ historia. Nu å vår har jag sett andra säsongen.
I serien Familjen Bridgerton, som bygger på amerikanska Julia Quinns romaner om vart och en av åtta syskon i familjen, lever svarta och vita sida vid sida och det är önskvärt att gifta sig av kärlek, även om det inte alltid framhålls som det mest lämpliga. Kyskhetsideal och hederskultur råder i lagom stor utsträckning för att ge spänning åt handlingen.
Ramberättelsen i historien är Lady Wistledown som ingen vet vem det är och som kommer ut med ett populärt skvallerblad lite då och då. Drottningen älskar att läsa bladet och vill veta vem som ligger bakom skriften. Det vill även Eloise Bridgerton och hon diskuterar det flitigt med sin vän Penelope Featherington. Deras kärlekshistorier får vi dock vänta på.
Första säsongen handlar om Daphne Bridgerton. Hon är trött på alla friare och gör en deal med den mest eftertraktade ungkarlen att de ska ska låtsas som att de ska förlova sig så att de slipper andra uppvakningar. Det går bra ända till de börjar få känslor för varandra. Andra säsongen handlar om Anthony Bridgerton och här ligger fokus på hans ok att vara familjeförsörjare efter att hans far gått bort. Han tror sig inte vilja gifta sig av kärlek och friar till indiska Edwina Sharma. Det är dock så att det är hennes enerverande syster som han egentligen vill ha, han vet bara inte om det än.
Det går långsamt och det är spänning och kärlek i luften och så är det mycket vackra Jane Austen-klänningar. Du som tror dig kommer att störa ihjäl dig på historisk inkorrekthet ska inte se serien. Du som vill ha en lagom långsam serie där man och kvinna får varandra på slutet, kan definitivt göra det. Jag tyckte bäst om första säsongen, men den andra har också sin charm.
Jag funderar på att läsa resterande böcker för att jag är sugen på att läsa om Colin Bridgerton. Vem han borde få, förstår du redan i säsong ett och det ska bli intressant att se hur Julia Quinn löser den historien. När jag har skrivit om kärleksromaner och serier förut, sa en gammal kollega på Facebook att romantiska serier och böcker är som en påse Polly. Det är gott, men et finns absolut mycket godare godis. Ändå är det ibland Polly man är sugen på. Bridgerton är Polly och ibland vill jag ha det.
