Sex and the city – feministiskt eller inte?

Mammaledighet är inte jättefartfyllt och min box med alla avsnitt av Sex and the city dammas av igen. Ett avsnitt tar precis en amning, så det blir ett par avsnitt varje dag. Hur många beror på om jag har något spännande att läsa för tillfället som kan ersätta TV:n.

Sex and the city har för mig varit den ultimata feministiska serien och för att gå händelserna i förväg, kan jag säga att jag fortfarande tycker så. Men det går att problematisera i vilket fall.

Serien handlar om fyra kvinnor över 30, som den mesta tiden är singlar. De är framgångrika, har mycket pengar, satsar på sig själva och tar för sig av vad livet har att erbjuda. Skor och sex kan ingen få för mycket av. Så långt är det verkligen en feministisk serie.

Men könsrollerna finns där . Charlotte är den mest konservativa och även om hon får mothugg ibland så har hon ändå åsikten att män bör tjäna mer pengar för att få balans i förhållandet och hon slutar jobba på sitt älskade galleri när hon gifter sig. Miranda accepterar, visserligen under protester, att Steve alltid måste bjuda henne ute trots att hon tjänar mycket mer. Som sagt så är hon irriterad över det, men det faktum att hon alltid annars blir bjuden verkar inte vara något bekymmer. Samantha faller i klorna på en notoriskt otrogen person som får henne att gå ifrån alla sina principer om fritt sex och njutning för njutningens skull. Carries förhållande med Mr Big är till en början, och kanske hela tiden, bara på hans villkor och även om hon gör slut med honom p g a det så går hon hela tiden tillbaka.

Dessutom är serien mycket heteronormativ. Även om det ska verka homovänligt så är Carries kompis Stanford väldigt stereotyp och han känns litegrann som seriens husbög. Samantha dejtar en kvinna i några avsnitt, men det är känn mer som en fling än som verklig bisexualitet. Carrie får möjligheten att hångla med Alanis Morrisette under snurra flaskan på en fest med sin bisexuella pojkvän. Hon lämnar festen och pojkvännen eftersom det blir too much (hånglet är för övrigt bara en puss).

Men, som sagt älskar jag serien ändå och jag tycker gott att man kan gilla den för de feministiska kvaliteter den har. Ibland måste man bortse från en och annan stereotyp könsroll och vara glad över att det faktiskt finns en serie som var oerhört populär runt millennieskiftet och som handlar om kvinnor som är singlar och framgångsrika, utan att straffas för det. Den som läst Backlash av Susan Faludi, vet att det gjordes många TV-serier på åttio- och nittiotalen som glorifierade 50-talet och det ideal som rådde då med hemmafruar och idylliska förorter. Sex and the city är något helt annat och trots en och annan förlegad syn på könsroller håller serien än idag. Om du inte har boxen hemma så gå genast och köp den, i alla fall om du är föräldraledig.

Och när jag är färdig med serien så funderar jag på att gå vidare till min andra favorit: Desperate Housewives.