Jag fick en fråga på Twitter hus Steve Sem-Sandbergs roman Theres står sig i förhållande till facklitteratur om Baader-Meinhofligan och då hade jag pinsamt nog inte läst den. Den blev liggande, kanske för att det var just en roman. Nu har jag läst den och kan komma med ett utlåtande. (En liten parantes i sammanhanget är att jag nu också har läst akademiledamoten Steve Sem-Sandberg.)
Theres var Gudrun Ensslins kodnamn på Ulrike Meinhof och boken har Meinhofs perspektiv. I början tar den upp hennes arbete på tidningen Konkret och mot slutet hennes tid i fängelset. I början tänkte hon mycket på sina barn och hur hon skulle kunna vara med dem. Det som gör det till en roman är alla tankar vi får, först om barnen och senare om livet innanför murarna. Boken hoppar lite fram och tillbaka i historien, men de stora händelserna i Rote Armé Fraktions historia är med; fritagningen av Andreas Baader, när de åkte fast, Holger Meins död. Varje enskilt mord är inte med, utan det handlar mer om relationen medlemmarna emellan.
I boken framställs Ulrike Meinhof lite av en utböling, som gänget behöver för hennes tidigare ställning som journalist. Andreas Baader och Gudrun Ensslin porträtteras som kung och drottning och det är de som bestämmer. Baaders aggressiva beteende är också med. Jag tyckte att det var spännande att läsa hur en terrorists tankar skulle kunna sett ut, men jag tyckte lite att författaren tappade barn-spåret i slutet av boken. Kanske var det medvetet, men det som var en stor del av början, försvann sedan helt.
Jag tycker ändå att Theres var en bra bok, som gav en hygglig bild av vad som hände i Västtyskland på 70-talet. Jag fick en känsla av att ingen som inte har läst femtielva böcker om Baader-Meinholfligan kan förstå någonting. Så är det såklart inte, för läsare med olika bakgrundskunskap, upplever böcker olika. Det jag kan säga att med mina förkunskaper, var det en bra och spännande bok.
