”Sara och Kent” – Estoniakatastrofen och kärlekshistorien

Såhär när min besatthet av Estoniakatastrofen har börjat lägga sig, tänkte jag sammanfatta något som gnagt ganska länge. Jag har läst flera artiklar från dagarna efter katastrofen och har tänkt mycket på hur de överlevande behandlades i media och att ganska mycket har hänt sedan 1994. Jag såg också en intressant uppsats från Linnéuniversitetet där man studerat vilka olika roller de överlevande fick. Det var otroligt olika hur människor beskrevs. Vissa som hjältar, andra mer som egoister.

Den mest fascinerande historien är såklart den om Sara och Kent, som knutit en pakt för att överleva och som senare skulle omges med romansrykten. I jakten på positiva nyheter var kärlekshistorien – som inte var en kärlekshistoria, men skulle kunnat vara det – den perfekta historien att servera en chockad befolkning. Kent är hjälten och Sara den han räddar.

Det är bara det att påhittade kärlekshistorier är inte detsamma som verkliga. Det som passar sig i böcker och på film, funkar ganska ofta inte i verkligheten. Vi älskar att se Love Actually varje jul, trots att flera av killarna där ägnar sig åt regelrätt stalking. När en kille så i verkliga livet försökte göra allt för att få kontakt med en tjej han sett jobba på en flygplats och tyckt var snygg och tog hjälp av Malmö Aviation, var det många som följde och hejade. Den som var minst imponerad var tjejen, som inte alls var intresserad. (Jag hittar inte källan här, men det kanske är någon som minns den här historien?)

Sara berättade sin historia för media, som älskade historien från början. Kent blev därmed en hjälte som valt ut Sara för att rädda henne. I någon intervju med Saras pappa säger han att han tycker att vi ska lämna Sara och Kent ifred så att de tillsammans får bearbeta vad som hänt. Det är säkert helt oskyldigt från hans sida, men i sammanhanget i artikeln får nog alla som läser känslan av att pappan förstår att det här finns en spirande kärlek. En journalist behövde inte skriva något om kärlek rätt ut, vi som läste hade tillräckligt många egna fantasier att fylla luckorna med. Kvar fanns en Sara, som likt tjejen som jagades av snubben som åkt med Malmö Aviation, som inte hade bett om att få bli ett par med någon.

Det var så att Sara var inte kär i Kent och Kent var inte kär i Sara. Det handlade aldrig om det. För Sara blev det oerhört jobbigt att tackla romansrykten, som hon sagt efteråt att hon blev överraskad av. Jag kan verkligen tänka mig att en 20-åring tjej som räddar sig tillsammans med en 29-åring, inte i första hand ser honom som potentiell pojkvän. En snart 30-åring är för en 20-åring ofta lastgammal (i mitt eget tjejgäng där alla var 17 år, diskuterades livligt om Kent var för gammal eller om de skulle få varandra).

Skulle man behandla ett 20-årigt offer såhär idag? Det verkar har varit rena High Chaparall när det kom till överlevande och deras möte med pressen efter Estonia, av vad jag har sett från överlevande som pratat om det efteråt. Jag hoppas och tror att man har betydligt mer respekt för människor i chock idag. Det är nog därför som den här kärlekshistorien har fascinerat mig så. Den har allt, men ändå, hur kunde man göra så mot en 20-åring (och en 29-åring)? Såhär sa Sara enligt statens offentliga utredning om Estonia:

Jag ställde upp i två intervjuer i medierna. Den första när jag befann mig i chock direkt efter räddningen, då visste jag egentligen inte vad jag gjorde. Den andra gången ställde jag upp för att jag ville berätta om hur Kent och jag hade hjälpt varandra under natten i livflotten innan vi blev räddade. Jag tyckte att jag tänkte efter noga innan jag ställde upp på den andra intervjun men det var inte tillräckligt. Intervjun sändes överallt. Vart jag gick kände folk igen mig. Jag reste bort och bodde i Spanien i ett år för att komma ifrån Estonia och för att få tänka. Jag isolerade mig. Hemma var jag Estonia-Sara överallt, jag hörde folk tissla om det bakom min rygg när jag var ute bland mina kompisar, ibland kom folk fram och betedde sig som om jag var allmän egendom eftersom de sett mig i TV. Det var svårt.

Även om Sara gång på gång i intervjuer har dementerat kärleksryktena och tidningen numer skriver att det aldrig varit något sådant, smög det sig länge in saker som ”(…) och, längst fram på bilden, tätt intill varandra, Sara Hedrenius och Kent Härstedt, paret som slutit en pakt för att överleva.”. Meningen är en bildtext till en bild på flotten från en artikel skriven 2004. 10 år efter föll media fortfarande för frestelsen att para ihop Sara och Kent.

I en film eller en kärleksroman skulle historien och Sara och Kent funkat ypperligt, och det var väl därför den blev så spridd. En artikel i Expressen från den 30:e september 1994 hade rubriken “Kent och Sara fann varann dödens käftar”. Vad mer kan man begära av en kärleksroman med rejält mycket action i början? Men i verkligheten är kanske inte förälskelse det första som kommer upp när man sitter i varandras spyor och skriker på varandra för att inte somna och sjunka in i den alltmer lockande döden.

De som delat flotte har helt klart varit med om något unikt, men i verklighetens berättelser är det nog i första hand inte kärleksband som knutits. I P1 dokumentär berättar Ulla hur hon och Olivia låg sked i en båt för att hålla sig varma och att de idag ses ibland. De börjar alltid med att skratta för att det hela var så absurt, sedan pratar de. Ulla berättade sin historia 2020, men även om hon gjort det tidigare hade nog inte historien om henne och den 10-15 år äldre Olivia fått lika stor uppmärksamhet som Sara och Kents, även om de också hjälpte varandra att inte dö.

Sara har utbildat sig inom psykologi och jobbar idag med krisstöd. Hon berättar fortfarande frikostigt sin historia gång på gång. Nu är hon 46 år och kan bjuda oss på att hon och Kent hörs ibland och han varit viktig för henne genom åren. Det känns bra att hon kunnat förlika sig med det som hänt och det som hände efteråt. Jag hoppas att ingen i framtiden ska behöva behandlas som Sara och Kent, utan att om något liknande dyker upp i en framtida katastrof hoppas jag att de behandlas med mer respekt och att media inte försöker lägga en romans över något som inte är det.