Nu är OS slut och den senaste veckan har känts tom. Bloggen har åter gått in till normalläge utan idrottshistoria varje dag. Du kanske undrar varför jag som skriver om litteratur, skriver så mycket om idrottskvinnor, men det beror på att jag tycker att det är en viktig del av kvinnohistorien och som feminist vill jag lyfta fram kvinnliga atleter. Sedan är såklart idrott och OS specialintressen för mig, så jag tycker att det är roligt att skriva om just det.
Jag hade en ganska stor bredd på antalet idrotter och länder och det är inte så meningsfullt att visa grafer. En sak jag ägnat mig åt är att samla idrottskvinnor inför framtida olympiska spel eller VM. Jag har hittat många intressanta historier som jag ska skriva om under nästa OS eller åren fram tills dess. Jag kommer tillbaka (kanske snarare än du tror), men nu blir det mer fokus på litteratur.
När det kommer till OS i Beijing är det svårt att inte nämna Nils van der Poel. En sådan idrottsman och personlighet var länge sedan vi hade. Mycket roligt att se honom vinna dubbla guld i skridskor. Utan att nämna alla svenska guld är jag mycket imponerad av Sara Hector – bäst när det gäller, Jonna Sundling – står när andra faller, Sandra Näslund – herregud vilken vinnarskalle och Elvira Öberg – hon är bara 22 år.
Vad gäller OS i Beijing mer generellt är det såklart märkligt att spelen får gå i en diktatur, men det är å andra sidan diktaturer som röstar på andra diktaturer, samt i det här fallet bara diktaturer som söker. Alternativet var Almaty i Kazakstan. Märkligast av allt var väl annars den här farsen med att Ryssland är avstängda pga doping, men att Ryssland ändå är med, men under annan flagg. En halvmesyr som inte ens är en markering längre.
Hela debaclet med den femtonåriga ryska konståkerskan som skulle stängas av för doping, men fick åka ändå eftersom hon är ett barn och inte väntas dopa sig på eget bevåg. Alltså, vi kan inte låta barn tävla mot vuxna om tävlingen inte är på lika villkor. Jag börjar tycka att en 18-årsgräns för att få vara med i OS vore lämpligt. Hade detta gällt tidigare hade Kim Martin och Sara Sjöström inte hade fått vara med i sina första OS. Är det ett pris vi är beredda att betala? Jag lutar åt det.
Slutligen några ord om produktionen. Det är katastrof att det fanns begräsningar i antalet reportrar och att kommentatorer kommenterar från Värtahamnen. Ett mål i hockey missades helt för att kommentatorerna helt enkelt inte såg något mer än det produktionen visade. Dessutom var det dåligt med intervjuer av de aktiva, vilket berodde dels på begränsad till gång till deras tid och dels på antal reportrar på plats. Discovery gjorde de bästa av situationen, men ärligt talat blev det lite tröttsamt med firande föräldrar mot slutet.
OS-kväll med Almenäs var något jag såg varje kväll. Jag tycker att Patrick Ekwall och Jessica Almenäs har skött sig bra och programmet var roligt och informativt. Jag saknade kanske lite mer rapportering om hur det gick i andra sporter. En sammanfattning över dagens medaljer eller liknande, hade varit trevligt. Sedan är det ju tydligt att de led av den rådande situationen. Experter på hemmaplan fick fylla ut det tomrum där det skulle varit reportage på plats. Jag hoppas att det är sista gången vi får se en sånt här stängt OS!
