Jag älskade Roxette på den tiden det begav sig och det kändes därför självklart för mig att läsa Marie Fredrikssons berättelse om livet och sjukdomen, Kärleken till livet (Piratförlaget).
Jag minns bara Marie Fredriksson sjukdom svagt, men jag minns att jag trodde att hon skulle dö. Sedan var hon helt plötsligt bara frisk. Så enkelt var det såklart inte i verkligheten. Hon berättar öppenhjärtigt om hur det var att få besked om en så allvarlig sjukdom som hjärntumör, hur det påverkade livet och äktenskapet. Det kunde vara de till synes obetydliga sakerna som ett rejält förändrat utseende som var det mest knäckande för stunden (hon svullnade upp i ansiktet när hon var tvungen att äta kortison för att få ner en hjärnsvullnad). Men tanken på barnen var alltid det värsta och det var de styckena som gjorde att jag grät när jag läste boken. Idag är hon rejält märkt av sjukdomen och har svårt att gå och stå länge stunder. Hon är tillbaka på scenen, men nu sitter hon ner på konserterna, något annat skulle inte gå.
Det är inte bara en bok om cancer, det är också en bok om hennes uppväxt, livet, karriären, kärleken till Micke och barnen och relationen till fansen. För ett fd Roxette-fan var det otroligt intressant att läsa. Det var så mycket jag inte visste om Marie. Bortsett från sjukdomen har hon haft ett lyckligt liv. En fin barndom trots att de hade det stundvis ganska tufft. Hon har ett lyckligt äktenskap och innan sjukdomen visste de faktiskt hur bra de hade det. (säger hon själv många gånger)
Jag älskade att läsa den här boken och ett av skälen till det tror jag är att Helena von Zweigbergk har tillåtits vara författare och inte bara spökskrivare. Hon skriver och Marie berättar om sin sjukdom och sitt liv. Helena berättar själv ibland om sina möten med Marie och när hon följt med henne på turné. Men i och med att Marie Fredriksson är med och berättar så blir det inte en objektiv biografi med en djup analys, men det tycker jag inte gjorde så mycket.
