Kim Thúy är en av mina favoritförfattare. Hon skriver med ett underbart språk på ett engagerande och målande sätt. Jag kastade mig därför hennes nya, Em, som enligt förslagstexten från Sekwa, lät något av en feelbad om Vietnamkriget. Eftersom jag bara läser feelgood nu, var jag lite nervös för att läsa boken nu. Kanske bör man vänta med allt bra som är ledsamt till efter pandemin? Men jag kunde inte låta bli.
Em är en samling historier om människor i Vietnam som på ett eller annat sätt drabbas av Vietnamkriget. I centrum står föräldralösa barn som kommer till USA via Operation Babylift. Två av de barn som vi får träffa i vuxen ålder är Emma-Jade och Louis. Emma-Jade kommer till USA som mycket liten och hennes föräldrar berättar inte för henne om hennes ursprung. När hon förstår, reser hon till Vietnam. Där träffar hon Louis, som även han kommit från landet och återvänt.
Historierna om Emma-Jade och Louis är bara en del av ett större nät av människor. Någon har förlorat sina föräldrar och senare även sin mormor och förlitar sig på en amerikansk soldat, som hon inte vet har stupat. En annan jobbar med Operation babylift för att rädda så många barn som möjligt undan kriget. Allt är skrivet på det säregna sättet som är Kim Thúys signum och fångar mig så att jag inte kan lägga ifrån mig boken.
Em är den absolut bästa bok jag läst på länge. Trots att det var sorgligt och rent av förfärligt, så skriver Kim Thúy på ett sätt att jag kan ta till mig det hemska, men inte gråta ögonen ur mig eller lägga ifrån mig boken för att den blir för hemsk. Den är som om sidorna är inlindade i bomull för mitt eget bästa. Fast trots att allt är klätt i ett vackert språk, så får jag med mig hur fasansfullt kriget var för de oskyldiga civila och framförallt för barnen.
På Goodreads brukar jag bara ge ett betyg på en bok när jag läst klart, men i det här fallet var jag tvungen att komplettera mina fem stjärnor med: Kanske det vackraste som någonsin skrivit om Vietnamkriget.
