Recension: Tadjo, Véronique; Drottning Pokou; 2005

Verónique Tadjo är en författare från Elfenbenskusten och hennes bok Drottning Pokou tar upp en gammal legend som hon ger nytt liv.

Drottning Pokou ska, enligt legenden, offrat sin egen son för att folket skulle överleva. I Tadjos bok får vi höra berättelsen fem gånger, med alternativa händelseförlopp. I en kastar hon inte alls barnet i floden och i en annan dras hon själv med ner i vattendjupet.

Tadjo beskriver skickligt genom liknelser med den gamla legenden hur kvinnor måste offra en del av sig själva för att få makt. Det var i vilket fall så jag tolkade den här kortromanen. Barn och familj är inget som är förenligt med maktpositioner i samhället. Antingen så är man kallhjärtad och offrar familjen för makten eller så blir det omedvetet och motvilligt konsekvensen av att satsa på sin karriär. Jag berördes djupast av berättelsen där drottningen inte bara offrade barnet, utan även mannen för att kunna fortsätta regera sitt folk. I den protesterar mannen och säger att det är hans son också, vilket är orsaken till att även han får sätta livet till. Bättre än så kan man knappast skildra den hungriga och omänskliga kvinnan som vill åt makten.

Om man får tro universitetet där Tadjo nu arbetar, universitetet i Johannesburg, så är hon feminist och därför känner jag mig trygg i att boken inte är en  moralpredikan, utan ett sätt att beskriva hur orättvist kvinnor behandlas.