Astrid Rosenfeld har nyligen getts ut på svenska igen, nu med boken Elsa (Thorén och Lindskog). Tidigare har samma förlag gett ut Adams arv som jag läst och tyckt mycket om. jag såg fram emot att läsa Elsa.
Boken är uppdelad i tre delar. I de två första är huvudpersonerna barn och tonåringar och i den sista en bit över 20. Karl berättar historien. Han har precis förlorat sin mor och bor på landet i Bayern med sin far och bror Lorenz. En dag flyttar Elsa in hos deras grannar. Elsas mamma reser jorden runt och tycker att det är dags att Elsa får bo hos sin pappa. Elsa är en mycket speciell flicka men hon trollbinder Karl totalt. Han blir hennes vän, men samtidigt är han djupt förälskad. Han är några år yngre och ju äldre de blir, desto mer märks åldersskillnaden av. En dag upptäcker han något hemskt hemma hos Elsa och lovar henne att för alltid hålla tyst om det han sett. Det blir början till slutet på deras vänskap. I sista delen kämpar Lorenz för att bli en erkänd konstnär och Karl dras in i hans berömmelse. Men hela tiden finns en längtan efter den speciella flickan Elsa.
Boken som sådan är ganska osammanhängande. Det är Karls berättelse om sitt liv, men det som till en början handlar om kärleken och vänskapen till en excentrisk flicka, blir till något helt annat på slutet. Där blandas det upp med lite för mycket konstiga typer och osannolika historier. Ibland tvivlade jag nästan på att det utspelade sig i nutid, men så får man då och då lite glimtar om att det handlar om 90-talet. Anna på Och dagarna går skriver att hon inte klarar av skrönor och det var väl lite så jag kände också. Det blev lite för mycket av det konstiga helat enkelt. Men det lite lustiga var tycker jag, att boken var lättläst trots alla märkliga figurer och vändningar.
Jag tycker om Astrid Rosenfelds stil och sätt att skriva, men jag tyckte inte så mycket om Elsa. På något sätt tyckte jag att boken liknade Adams arv, men i den blev den speciella stilen inte för mycket.
