Jag köpte två böcker i den lettiska montern på bokmässan förra året. En av dem var Gundega Repšes Tennets skrik, en bok om att växa upp i Sovjetunionen på 70-talet. En typ av litteratur som jag på förhand vet att jag kommer att älska. Vi får tacka den entusiastiska översättaren Juris Kronbergs för att det finns så mycket bra lettisk litteratur på svenska.
Den elvaåriga flickan Rugetta i Riga har fått en dagbok. I den skriver hon om skolan och sina vardagliga problem. I början handlar det om killar och kompisar och de stora problemen är att killarna tafsar. Så småningom blir Rugetta mer och mer övertygad om att hon inte har någon framtid i det ofria Sovjetunionen och börjar misströsta. Samtidigt blir hon olyckligt kär i en kille i grannklassen. Hon sjunker ner i en depression och får smaka på en fasansfull psykvård. En vän sviker henne dessutom och lurar till sig hennes dagböcker. Lärarna och hennes mamma börja tappa hoppet och tillslut hamnar hon på straffläger för att bli en rättrogen kommunist.
Jag läste Honeckers kanderade äpple, Claudia Ruschs självbiografiska roman, om livet i DDR. Där var det mycket skratt och det absurda var beskrivet på ett komiskt sätt. Tennets skrik är precis tvärt om. I början är det lite gulligt, men bli så småningom svart och smärtsamt. Rugetta är inte en stor oppositionell person. Hon vill bara inte leva i ett land där man inte kan köpa tamponger. Hon skriver för att överleva, men dagböckerna blir hennes fall.
Det var en oroligt bra bok som jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Det är en viktig bok om en del av vår närhistoria. Trots att letterna badar i samma bräckta vatten som vi svenskar är det få som vet så mycket om deras historia mer än att de varit en del av Sovjetunionen. Tennets skrik ger letternas historia ett personligt ansikte.
1 ping
[…] Tennets skrik – Gundega Repše: Den bästa boken jag läst inom ramen för mitt EU-projekt. En lettisk bok om hur det var att leva som barn och tonåring under kommunistdiktaturen. […]