Maria Ramnehill har skrivit Ett transfeministiskt manifest (Atlas förlag). Det är ett manifest för att visa hur transkvinnor behandlas i samhället och vad som kan göras för att de inte ska vara så förtryckta. Hon beskriver också varför feminismen är ett viktigt verktyg i den kampen. För den som inte vet betyder trans ungefär den som är född med en kropp som tillhör det könet som hen inte definierar sig som. Cis är alla andra.
Boken öppnar mycket starkt med meningen Livet som transtjej i det här samhället är i bästa fall att vara ett skämt. Ramnehill gör lite som Jonas Gardell och vill visa att transkvinnor är längst ner på hackskalan i samhället. Gardell menade i Torka aldrig tårar att det var den homosexuella mannen som var längst ner. Jag är faktiskt beredd att hålla med Ramnehill i det här fallet, men jag gillar inte riktigt när man utser sin egen grupp till den mest förtryckta. Det blir lite sandlådenivå över det hela. Ramhehill argumenterar dock väl för att transkvinnor är en mycket förtryckt grupp. Många män anser att det värsta som skulle kunde hända är att de har sex med en kvinna som ”egentligen” är en man. Det finns flera exempel på detta i populärkulturen från Crocodile Dundee när huvudpersonen tar en kvinna mellan benen för att säkerställa status till Brian i Family Guy som kräks när han får veta att kvinnan han legat med var trans. Dessa exempel är inte heller något som vanliga cispersoner reagerar nämnvärt på. Kvar står transkvinnorna som får ytterligare ett exempel på hur äckliga de är. När jag läste detta grät jag nästan. Mest av skam över att jag inte själv reagerat tillräckligt starkt.
Feminismen behövs därför att transkvinnor är kvinnor. De behandlas illa och de har inte, trots vad vissa cisfeminister påstår, kvar några privilegier från tiden de levt som män. En transkvinna har inte rätt till sin egen kropp, av skäl ni kan se i exemplen ovan, och folk fortfarande anser det helt acceptabelt att fråga en kvinna om vad hon har mellan benen eller i värsta fall anser att det är det som avgör om de är kvinnor eller inte.
Ramnehill beskriver också transvården och det absurda i att det inte är du som bestämmer om du vill operera dig eller inte, utan tjänstemän och läkare. Här kan jag inte annat än att hålla med om att självbestämmandet borde vara större när det kommer till könskorrigeringar.
Ett transfeministiskt manifest är ett aggressivt angrepp mot allt och alla som inte är just transkvinnor. Även transmän får sin del av kängan. För mig har manifestet öppnat mina ögon på många områden, men jag håller inte med om Ramnehills alla slutsatser. Exempelvis anser jag inte att könsneutrala namn och pronomen på alla barn är rätt väg att gå. Däremot måste vi vara mer uppmärksamma på trans även hos barn och skaffa oss verktyg för att hantera det. Och med hantera menar jag inte att gråta ut i pressen, utan att behandla våra barn med den respekt de förtjänar och köna dem på det sättet de önskar.
