Recension: Plath, Sylvia; Glaskupan; 1963

Sylva Plaths Glaskupan ingår både i Lyrans Jorden runt-resa och i den feministiska litteraturkanonen så det var bara en tidsfråga innan jag skulle läsa den. Den har nu getts ut på nytt med ett vackert retro-omslag av Bonnier pocket (se bild).

Tonårsflickan Esther befinner sig i New York och praktiserar på ett modemagasin. Där träffar hon andra tjejer som drar med henne på fester med sprit och killar och Esther har svårt att finna sig till ro. När hon kommer hem får hon besked om att hon inte kommit in på en skrivarkurs hon sett fram emot och börjar må allt sämre. Hon faller in i en djup depression och försöker ta sitt liv. Efter det kommer hon till en läkare som ger henne elchocker som gör mycket ont. Hon vill aldrig tillbaka dit, men hamnar tillslut på ett sjukhus hon trivs med en läkare hon älskar och börjar vägen tillbaka till ett friskt liv.

Sylvia Plath mådde själv inte bra och tog sitt liv 1963, samma år som boken kom ut, så hon om någon bör ha erfarenheter att skriva om unga kvinnor som mår dåligt. Jag tycker hon lyckas mycket bra med att berätta en historia om en tonårsflicka som försöker ta sitt liv utan att det bara blir nattsvart och sorgligt, men även om det nästan blir glättigt ibland så betvivlade jag som läsare aldrig på allvaret. Det är samtidigt svårt att lägga tankarna om hennes eget liv åt sidan. Hon lyckades ta livet av sig, medan Esther klarar sig. När jag tänker på vad som kommer att hända Esther sedan, efter att boken har tagit slut, så kan jag inte låta bli att tänka att hon förmodligen skulle gå samma väg som sin skapare.

Läs mer: Adlibris, Bokus