Recension: Oksanen, Sofi; Norma; 2016

Som jag har längtat efter att Sofi Oksanen ska komma ut med en ny bok. Norma (Albert Bonniers förlag) är helt färsk i bokhandeln och efter att Ebba Witt-Brattström hyllat den i Expressen som ett feministiskt mästerverk var förväntningarna skyhöga.

Normas hår växer onaturligt fort och ändrar sig beroende på hennes humör. Norma kan också genom att lukta på hår veta allt om människan som burit det. När boken börjar har hennes mamma dött. På begravningen träffar hon en man som gör att hon fattar misstankar om att hon nog inte vet allt om mamman. Hon hittar filmer som mamman spelat in och som förklarar vad hon hållit på med. Misstankarna om att mamman inte dött en naturlig död gör att Norma börjar nysta i det hela. Mamman jobbade på en frisörsalong och det visar sig att de importerar hår från hela världen som inte alltför sällan stulits av så kallade hårkapare. Men hårförlängningarna är också en täckmantel för surrogatmödrarskap och prostitution. Det blir en jakt på sanningen i flera länder för Norma.

Jag måste börja med att säga att detta inte var ett feministiskt mästerverk i mina ögon. Tyvärr. Det var väldigt rörigt, många personer hit och dit som jag lyckades blanda ihop, och vi fick inte lära känna någon rikgit på djupet. Jag är inte någon som gillar magisk realism och i den här boken bygger ju historien på just det. Hur spännande det än var att läsa om hårindustrin och den illegala handeln med kvinnors kroppar så fick jag inte ihop det. Det är feministisk och det är viktigt, men som litteratur föll det mig inte i smaken.

Sofi Oksanen är en fantastisk författare och skriver helt underbart så det var någonstans ändå en fröjd att läsa henne. Men på Goodreads gav jag boken bara en trea. Besvikelsen är ändå ganska stor.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Carolina läser, Kulturkollo