Recension: O’Brien, Kate; Örtagården; 1941

Kate O’Brien är en irländsk feminist och mycket kontroversiell författare. Boken Örtagården berör ämnen som kvinnlig sexualitet och homosexualitet och förbjöds på Irland när den kom ut.

Handlingen i Örtagården utspelar sig på en klosterskola för flickor vid tiden strax före första världskriget. Kvinnor får inte rösta och deras rätt till utbildning är ifrågasatt. Romanens fokus är vardagslivet på skolan och livssituationen för de flickor och lärare som är där. Anna är en av huvudpersonerna. Hon kommer från en fattig familj men kan gå på skolan för att hennes mormor är rik och betalar. Hon är oerhört duktig och smart så det går bra för henne, men hon råkar ut för en stor sorg utanför skolan, vilket stör hennes skolgång. Hennes chans i livet är att få ett stipendium så att hon ska kunna studera på universitetet.

Det var lite segt att läsa Örtagården, men inte så tråkigt som jag befarade när jag öppnade mitt delvis inte sprättade ex. Det är såklart mycket svårt att förstå att den förbjöds på Irland så sent som 1941, eftersom den med dagens moral är högst okontroversiell. Homosexualitet berörs som hastigast när en av abbedissornas historia berättas. Hon ser en gång sin far ha sex med en man och väljer efter det att bli nunna och aldrig träffa sin far mer. Om det var känsligt för makthavarna på Irland på fyrtiotalet så var de verkligen överkänsliga, kan man tycka såhär 2015.

Feminismen är helt klart tydlig i boken. Det är flickor och kvinnliga nunnor som handlingen kretsar kring och boken tar tydligt ställning för både kvinnlig rösträtt och kvinnors rätt till utbildning och att det på intet sätt är bortslösade pengar att låta flickor studera på universitetet. Jag är mycket glad att jag fick tipset att läsa O’Brien och valet av bok förr såklart på en som hade förbjudits. Jag tycker att boken passade väl in i EU-läsningen.