Recension: Lundberg, Patrik; Fjärilsvägen; 2020

Jag har länge följt Patrik Lundberg på Twitter och läst hans krönikor. Jag har varit fascinerad av hans berättelser om sin mamma. Därför ville jag verkligen läsa Fjärilsvägen, som är hans mammas historia och är utgiven på Albert Bonniers Förlag. En historia om en mor som levde livet och sedan blev ensamstående och så småningom sjönk ner i ett missbruk. Välfärdssamhället, som hon så starkt trodde på, kunde inte hjälpa henne.

Fjärilsvägen är den gata där Patrik Lundberg är uppväxt och hans familj levde kärnfamiljsdrömmen. Birgitta jobbade deltid och de fick mycket hjälp av morföräldrar för att få ihop vardagen. På lov reste de på utlandssemestrar. Allt rasade samman den dagen Birgitta upptäckte att Nils-Gunnar var otrogen. Det hela ledde till skilsmässa och det är början till slutet för Birgitta. Hon höll sig flytande under hela barnens uppväxt, men alkoholkonsumtionen blev med tiden större och större.

Mot slutet av sitt liv levde Birgitta tillsammans med en man som kontrollerade henne. I början var deras förhållande bra och relationen till Patrik och hans syster var god. Men när Birgittas hälsa sviktade, blev också relationen sämre. Birgitta hade alltid haft en för hög alkoholkonsumtion och detta eskalerade. Hon som tidigare varit så ordningsam, levde nu i smuts och misär. När hon gick bort hon bara 67 år gammal.

Fjärilsvägen är bra, fängslande och rörande. Patrik Lundberg skriver fantastiskt. Beskrivningarna av hans mamma är kärleksfulla och skrivna med feministiska glasögon. Det var mamman som snarkade på fotbollslägret som man skulle skämmas för, medan papporna som söp på detsamma var roliga och coola. Just den jämförelsen var otroligt talande för hur man såg, och till viss mån fortfarande ser, på kvinnor i jämförelse med män.

Jag tyckte att boken var lite för politisk, i alla fall mot slutet. Såklart var den politisk i bemärkelsen att Birgitta var socialdemokrat och att detta spelade en stor roll i hennes liv, men när jag menar för politisk så tänker jag på hur politiken hamras in. Patrik Lundbergs tes är att ensamstående mammor har hamnat i kläm och att det svenska välfärdssamhället inte kunnat hjälpa dem. Jag håller med om denna tes, men det blev lite väl mycket på slutet.

Jag jämför med som Jonas Gardell i Torka aldrig tårar som jag hade samma åsikt om. Gardell vill försäkra sig om att ingen lägger ifrån sig boken utan att tänka att det var mest synd om den homosexuella mannen. Det är lite samma sak i Fjärilsvägen, fast då gäller det ensamstående mammor. När man försöker för mycket blir det övertydligt och det stör den litterära upplevelsen. Det hade inte behövts, berättelsen i sig är så stark att vi förstår ändå.