Jag har tvekat länge. Ville jag verkligen läsa Natascha Kampusch egen berättelse om tiden i källaren? Boken 3096 dagar handlar om de dagar hon var frihetsberövad av Wolfgang Priklopil.
Natascha Kampusch var tio år gammal när hon rövades bort och placerades i en unken källare. Wolfgan Priklopil, som hon i boken för det mesta kallar gärningsmannen, håller henne helt inlåst första året. Efter en tid låter han henne först vara uppe i huset då och då för att sedan bli allt djärvare och tar med henne på små utflykter. Hela tiden är han henne hack i häl. För att tygla henne slår han henne, låter henne svälta och använder sig av tortyrmetoder som att låta henne vara i totalt mörker i flera dagar. Hon uppvisar ett trots mot honom som han kanske inte hade räknat med. Bland annat vägrar hon att kalla honom maestro eller härskare och hon knäböjer inte för honom. Men hon är hans slavinna som han försöker göra så perfekt som möjligt. Hon blir aldrig perfekt eftersom han alltid fruktar att hon ska fly. Det tar åtta år innan det kommer ett ögonblick där hon för några sekunder är obevakad och hon tar chansen.
Många, liksom jag själv, har redan hört delar av den här fruktansvärda historien, men det var fint att läsa hennes egna ord. Nu vill jag så gärna tro henne vart enda ord hon skriver, men troligtvis utesluter hon många saker. Jag återkommer till det. Det värsta hon vet, skriver hon i boken, är att många inte kan förstå det ambivalenta förhållandet hon har till Priklopil och hans död. De avfärdar det med Stockholmssyndromet. Men att som barn berövas sina föräldrar och sedan ha en enda människa i sitt liv som man kan ty sig till och gör det, är mänskligt inte ett syndrom, menar hon. Hon fick mig verkligen att tänka till om Stockholmssyndromet och om det verkligen finns eller om det ens är applicerbart i det här fallet. Priklopil stod för hela hennes vardag, liv, utbildning och världsbild under åtta formativa år från barn till kvinna. Det är inte konstigt att hon ibland kan sakna honom. Det som är konstigt är att folk ifrågasätter hennes sätt att bearbeta det hela.
Genom att läsa boken har jag fått förståelse för hur hon lyckades åka på skidutflykt utan att fly. Insatsen för att fly var döden, det kanske inte var så, men det räcker med att det var så hon upplevde att det var. Hon var alltså tvungen att lyckas. Att skrika i en affär: Jag är Natascha Kampusch! skulle roligtvis leda till att folk skulle tro på honom mer än henne när de ser den bleka, nästan utmärglade och förvirrade tjejen, vars manliga vän säger att hon är hans förvirrade släkting eller något i den stilen. När hon väl flyr är det ingen som tror henne förrän polisen kommer. Trots att polisen var på plats misstänkte hon att Prilklopil skulle kunna snacka sig ur situationen om han kommit till platsen. Det är kanske troligt? Handen på hjärtat, skulle du tro en förvirrad människa som skriker att hen är tillfångatagen? Eller skulle du tro på en man som mycket vänligt och artigt förklarar hela situationen på ett mycket trovärdigt sätt?
Men så var vi då mina tvivel. Jag tror inte för en sekund att folk utifrån borde ha märkt för det finns många hustrumisshandlare med offer som vandrar omkring i offentligheten utan att någon fattar misstanke och slår larm. Tvivlen ligger i alla uppgifter som framkommit på senare år. Enligt det enda vittnet som såg henne föras iväg var det två män. Trots påtryckningar ger hon sig inte, det var två. Österrike har bett tyska federala polisen och FBI utreda fallet eftersom det har tagit så många märkliga vändningar. Vad är sant och vad är bara rent önsketänkande i boken? Jag vet inte. Och undanhåller hon viktig fakta för att hon vill skydda någon? Hon skriver att hon inte vill berätta om sexet eftersom hon vill ha något för sig själv, men blev hon gravid? Frågorna är många och det är tveksamt om vi någonsin kommer att få veta sanningen.
Hur som helst, helt sann eller inte, så är det är oerhört stark och välskriven bok om en kvinna som berövats en stor det av sin barndom. Och trotset, detta oerhört fantastiska trots, hon säger att det hjälpte henne att överleva och förmodligen är det sant.
Se den senaste intervjun med henne i Österrikisk TV. Från mars 2015.
