Den sista Muminboken där själva Muminfamiljen är med är Pappan och havet. Det är också den jag tycker är mest allvarlig och filosofisk. Boken är den som de flesta av mina Muminfantast-vänner håller för den bästa och jag kan inte dra mig till minnes att jag har läst den som barn. Nu lyssnade jag på den med Tove Jansson som uppläsare.
Muminpappan är rastlös och vill ha något ska hända i livet. När han hör om en ledig plats som fyrvaktare tar han med sig sin familj och ger sig ut på havet. De är fyra stycken; Muminpappan, Muminmamman, Mumintrollet och Lilla My. Pappan är fortsatt rastlös och försöker hitta en roll på den nya ön med olika projekt. Mamman längtar hem till Mumindalen och försöker göra det hemtrevligt genom att rita blommor på Fyren. Mumintrollet söker en egen plats som bara är hans. Lilla My är precis som vanligt.
Jag förstår att många håller Pappan och havet som den bästa av Muminböckerna. Jag tyckte också mycket om den även om jag mer älskar när det är många underbara karaktärer inblandade. Den här boken är på så sätt lite annorlunda. Det var en fantastisk stämning i boken och den fick mig att fundera mycket på rastlöshet och att finna sig en plats i tillvaron. Jag är också glad att veta att familjen tillslut åkte hem, men det avslöjas inte förrän i den sista boken, Sent i november.
