Recension: Ekman, Kerstin; Häxringarna; 1974

Jag gillar verkligen Kerstin Ekman och hennes Kvinnorna och staden-svit har jag velat läsa länge, men ändå dröjde det tills nu innan jag läste Häxringarna. Det tunga temat om fattiga kvinnor på 1800-talet har avskräckt mig och det gick ganska långsamt att läsa den när jag väl kom till skott.

När Tora föds i slutet på 1800-talet dör hennes blott fjortonåriga mamma i barnsäng. Tora växer upp med sin mormor. Det är sedan nära att Tora skulle gå samma öde till mötes, men hon föder barn och överlever, men barnet får växa upp i en annan familj. Det utspelar sig i Sörmland bland fattigt folk och det är alltid kvinnans fel om hon ”råkat i olycka”.

Jag säger som Sanna som läste boken i somras, att jag är oerhört glad att jag inte levde då. Vi har kommit väldigt långt på 100 år och tur är väl det. Jag tyckte att det var intressant att läsa Ekmans skildring av kvinnornas 1800-tal, ett perspektiv som inte varit helt vanligt i litteraturen. Rädslan att bli med barn eller att dottern ska bli med barn står i centrum hos de flesta kvinnor. Bristen på sexualundervisning och avsaknad av preventivmedel gör att tonårsgraviditeter är oerhört vanliga. Att det är kvinnans fel visas så tydligt när Tora inte vill att mannen ska ”bli klar” och mannen tycker att hon är skyldig honom det fast det är det hon och bara hon som får stå för konsekvenserna.

Det var en fin bok, men jag tyckte att det gick lite trögt att läsa den. Hur gärna jag än vill läsa bra historiska skildringar om kvinnor förr, är det både lite segt och lite för tungt att läsa för mig. Jag kastar mig gärna över en annan bok istället och så tar det månader innan boken är utläst. Då var det även denna gång.

Häxringarna ingår i den feministiska litteraturkanonen.

Läs mer: Adlibris, Bokus