Ann Edliden romandebuterar på Polaris med Någon annans tidsfördriv och det är en bok som lyser feelgood. Jag tog tag i den på min semesters första dag för att jag inte orkade gå in på något djupare såhär de första dagarna. Men vem är jag att lura? Har ju inte precis läst så mycket annan hela det här året.
Doris jobbar med realityshower och är singel. Hon dejtar sporadiskt, men lyckas aldrig riktigt nappa för någon i alla dejtingappar. Men så får hon kontakt med Petter. Han är feminist och medveten och verkar inte alltför på att träffas. Doris börjar gilla honom mer och mer, trots att en och annan varningslampa borde lysa när han vill skicka dickpics och få nakenbilder tillbaka. När de ska gå på dejt, dyker han inte upp. Ett spaningsarbete om hans identitet påbörjas.
Doris har det också jobbigt på jobbet. Den realityshow som hon ansvarar för är kontroversiell och skandalomsusad. Dessutom verkar showens stora stjärna vara lite intresserad av henne. Men han är ju homosexuell. Samtidigt kämpar hon på med föräldrarna i Värmland, speciellt pappan som ständigt är gnällig och sur för att Doris mamma har skilt sig från honom och gift om sig.
Någon annans tidsfördriv var en blandvändare som tjänade sitt syfte. Lite extra roligt med det helt bisarra realityshow-konceptet som var som en utvecklad form av paradise hotell med ännu mera chanser att sticka någon i ryggen. Det var också fint med systerskap kring avslöjandet av Petter. Boken var lite småmysig, men jag vet inte om jag riktigt kände varför Doris fastnade för Petter. För mig verkade han vara en idiot från början till slut och då föll ju lite av poängen.
Någon annans tidsfördriv är en bra debut och boken tjänar som sagt sitt syfte. Det är inte den bästa feelgood-boken jag läst i år, men sannerligen inte heller den sämsta.
