Recension: Betancourt, Ingrid; Även tystnaden har ett slut; 2011

Ingrid Betancourt satt som gisslan hos FARC-greillan i den colombianska djungeln mellan 2002 och 2008, i sex och ett halvt år. Även tystnaden har ett slut är hennes egen berättelse om sitt liv i fångenskap.

Ingrid Betancourt var senator och kandiderade 2002 till president i Colombia. Betancourt är både colombiansk och fransk medborgare, vilket gjorde henne till ett eftertraktat byte för FARC. Frankrike slogs för hennes frigivning och hela kidnappningen blev värdnyheter.

Flera av hennes medfångar har skrivit biografier om livet i djungeln och de har framställt henne som snobbig. I detta hennes egen berättelse försöker hon delvis att försvara sig, men framförallt att ge sin syn på det som hände. Det kan verkligen inte vara lätt att leva under sådana extrema förhållanden och så tätt inpå sina medfångar och jag har förståelse för om de gick varandra på nerverna och kanske inte tyckte endast bra om varandra. Vid en tidpunkt blev Betancourt svårt sjuk och klarade inte av de långa marscherna, utan var tvungen att bäras när de skulle förflytta sig. Det stack såklart i ögonen på många.

Det var en lättläst bok, när jag väl hade läst ungefär hundra sidor, och det kändes inte som den tegelsten det var. Min största invändning, som även andra recensenter haft, är att jag tyckte att boken väckte många frågor om vad som hände sedan. Boken slutar vid fritagandet. Jag har läst att hon även fått kritik för att hon inte beskrev mer igående hemskheter såsom våldtäkten hon råkade ut för och det kan jag hålla med om. Jag lyckades missa den helt. Nu sitter jag och läser på Wikipedia vad som hände henne och hennes medfångar efter fritagandet. Boken kunde kortas ner något till förmån för några kapitel om hur det gick sedan.