Recension: Arnborg, Beata; Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart; 2013

Kerstin Thorvall (1925–2010) var en på många sätt udda person. Hon provocerade inte bara sina politiska motståndare, utan också den kvinnorörelse som hon själv var en del av.

I kåseriboken Kvinnoglädje diskuterade hon yrkeskvinnan och modern, och konstaterade att jobbet ställde krav på försakelse av barn och familj. Det var inte populärt bland dåtidens feminister. Kontrasten mot dagens verklighet för föräldrar, med utbyggd barnomsorg och pappors ansvar som faktiskt gör det möjligt för fler kvinnor att balansera familj och yrkesliv, är skarp.

Dessutom hävdade Thorvall kvinnans rätt att vara en åtråvärd varelse, och en varelse som spränger av åtrå, vilket om möjligt var ännu mer känsligt inom 60- och 70-talens feministrörelse.

Kulturjournalisten Beata Arnborg fick fina recensioner för sin biografi om Barbro Alving från 2011, så när hon tar sig an Kerstin Thorvalls liv är förväntningarna höga. Uppror i skärt och svart ger en mångfacetterad bild av Kerstin Thorvall i ljuset av hennes delvis självbiografiska böcker.

Som romanen Det mest förbjudna, om kvinnan som lever något som i dag skulle beskrivas som sexmissbruk efter en uppväxt med en psykiskt sjuk far och en kall och kontrollerad mor. Bilden av föräldrarna stämmer överens med Thorvalls egna, och berättelsen överlappar med den senare självbiografin Jag minns mina älskare och hur de brukade ta på mig. Den som vill veta vilka de där älskarna var blir besviken, Arnborg nämner bara några enstaka.

Och många frågor om bokens självbiografiska inslag blir hängande i luften.

Desto mer noggrann är Arnborgs redogörelse för hur Thorvalls böcker togs emot av samtiden. Det mest förbjudna fick usla recensioner och Thorvall beskrevs som en fruktansvärd dotter – bland annat för berättarjagets sexfantasier om en far vars signalement överensstämde med Kerstin Thorvalls egen pappas, men framför allt för att hon beskriver modern som så kontrollerande och känslokall.

Som feministisk roman fick den inte erkännande förrän långt senare. Kvinnorörelsen på 70-talet tyckte att den inte var tillräckligt politisk.

När Jag minns mina älskare och hur de brukade ta på mig kom ut 2000 var reaktionerna också starka. Boken är en lång redogörelse för de män Kerstin Thorvall träffat och haft sex med, både hemma i Sverige och på sina många resor till främmande länder. När den kom ut dömde Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller ut Thorvall som sexturist.

Frågorna om yrkesarbetande kvinnors ansvar för hem och barn må ha svalnat sedan Thorvalls författardebut. Hennes sprängande sexlust, och sexuella utlevelser, är lika heta som någonsin.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Atlantis, Aftonbladet