Recension: Antti, Gerda; Jag reder mig nog; 1983

Ett av mina mål 2014 är att läsa fler klassiska kvinnliga svenska författare. Gerda Antti stod på tur och jag hittade Jag reder mig nog från 1983 på landet.

Astrid har precis blivit änka, men det är egentligen inte den döde maken hon saknar mest, utan älskaren hon inte träffat på länge. Hon har många motstridiga känslor i sig och hon känner skuld över att hon varit otrogen mot sin sjuke make samtidigt som hon inte vill skämmas över att ge sig hän åt passionen. Vi får följa Astrid och hennes vardagsliv i ett halvår efter att hon blivit änka då hon filosoferar mycket över kärleken, makens ideal och moral i största allmänhet.

Jag tyckte att boken var jättetråkig. Till en början förstod jag inte hur jag skulle ta mig igenom den, men när Astrid började fundera över sitt äktenskap och hur det hade varit fick jag ett litet intresse. Det som kanske var mest intressant är hur länge sedan egentligen 1983 är. Jag var sex år, men det är 31 år sedan nu. Jag tyckte att det kändes som att tiden skulle föreställa sextiotal eller kanske ännu tidigare, men tankarna om skilsmässa och abort var förmodligen tidstypiska även om de inte kändes så. Kvinnor hade haft möjlighet till abort i mindre än ett decennium och på landet, där den här romanen utspelar sig, levde nog konservativa ideal om äktenskap fortfarande kvar i början av åttiotalet. Att boken kändes som att utspela sig i en annan tid blev ett litet uppvaknande för mig, för den gör ju faktiskt det. Min barndom är en annan tid.

Boken som sådan då? Jag blev aldrig sådär värst imponerad. Jag tyckte den var tråkig, även om det fanns små ljusglimtar här och var samt stundvis var tydligt feministisk.