Ukrainas seger igår var en vinst för freden. Rätt land vann kan man säga, även om jag inte tyckte att det var rätt låt. Det är dock svårt att uppröras över att en krimtartar som sjunger på sitt modersmål spöar Ryssland på målsnöret och tar hem segern.
Utrikeskorren och Rysslandskännaren Anna-Lena Laurén skriver i DN idag att inget land i Europa behövde segerns så mycket som Ukraina och vidare:
Segern får en dubbel betydelse i och med att Jamala är krimtatar och valde att sjunga uttryckligen om sitt folks historia. Hennes låt ”1944” handlar om det årtal då hela det krimtatariska folket, från minsta spädbarn till skröpligaste åldring, på Stalins order placerades i boskapsvagnar och deporterades från sina hem. Krimtatarernas ursprungsregion är Krimhalvön, det ukrainska område som annekterades av Ryssland år 2014.
Det är svårt att inte se politiken i det hela. Ryssland mot Ukraina och det handlar om ett fåtal poäng. Ukraina snuvar Ryssland på segern och tvingar därmed Ryssland att åka och tävla i Ukraina nästa år. Reaktionerna har inte varit nådiga från rysk sida. Juryn är köpt och hela tävlingen är politiserad. Men sån tur då att det var Ukraina som vann och inte Ryssland.
Själv var jag inte så förtjust i Rysslands bidrag så jag förstår inte alls aggressionerna från andra håll än diktaturen Ryssland. Visst, folkets röst osv, men vi vet ju också att ryssar är stora minoriteter i många länder. Men nu ska jag inte gå in mer på ”kompisröstning”.
Jag hade Australien som favorit och tycker att det är en underbart vacker ballad. Jag hade gärna sett den låten segra. Men för tävlingens skull kanske det inte var helt rätt att Australien kommer in och kniper segern det andra de gör i Eurovision nu när de så snällt är medbjudna. Att Ukraina, ett land i krig, fick vinna är nog betydligt bättre.
