Grand Palace i Bangkok.
Här kommer andra delen i min följetong På en strand i Sihanoukville, Resume: Nina reser ensam och har kommit till Bangkok och träffat en svensk kille på en bar. Länk till första kapitlet längst ner.
Hon satt på hotellets frukostservering. Hon satt under bar himmel, och det var riktigt trevligt. Hotellet hade dock ingen kanonfrukost att erbjuda. Eftersom hon inte var så förtjust i amerikanska pannkakor skippade hon bananpankakan och det andra på meny såg inte heller så aptitligt ut. Förutom den engelska frukosten med ägg och bacon. Fast här kallades det amerikansk frukost. Det fick bli det.
Hon visste inte varför, men hon tog upp telefonen, loggade in på hotellets wifi och öppnade Facebook. Hon skrev in ”thom” i sökrutan och klickade på Thomas Andersson. Hon försökte hitta hur man tar bort någon som vän och efter en liten stunds letande hittade hon det. Hon skulle precis klicka, när hon ångrade sig. Det var inte så mycket för att hon ändå hoppades på något. Nej, där var hon inte. Hon visste bara inte vad han skulle göra när han upptäckte. Hon orkade inte med att få frågor så hon lät det bero. Men Susanne då? Nej, hon skulle märka direkt och ta upp det. Nina tikigt hörde hur de diskuterade runt frukostbordet om det märkliga i att hon tagit bort Susanne och inte Thomas.
Gårdagskvällen hade varit trevlig. Faktiskt riktigt, riktigt trevlig. Calle var visserligen ganska många år äldre och lite mer världsvan, men inte på något sätt överlägsen eller översittartypen. Han var inte hennes typ, vad det nu var, men de hade pratat om allt möjligt och druckit massor av öl. Sedan hade de hade bestämt träff. Idag skulle Calle visa Nina Grand Palace. Precis när hon började tänka på gårdagskvällen kom också tankarna på tänk om. Tänk om han inte kommer. De hade inte bytt telefonnummer utan bara sagt en tid och plats. Nina slog sig nästan för pannan för att hon varit så dum att inte åtminstone haft den utvägen att kunna messa honom och fråga vart han tagit vägen. Eller kanske inte. Det kanske bara skulle varit jobbigare.
– Men hej! Så du sitter här ändå. Jag tänkte att du kanske skulle göra det.
Calle avbröt Nina i hennes tankar. Hon kände en enorm lättnad. Eftersom hon redan innan frukosten borstat tänderna och tagit med sig allt hon behövde var hon redo att gå. De snirklade sig ut ur gränden där Nina bodde och började promenera.
– Vi kan ta en taxi om du vill, men det går att gå, sa Calle. Det blir lätt dyrt när man åker till turistställen och detta ligger verkligen runt hörnet.
– Det är ok, vi går, svarade Nina som kände sig ganska lost och helt litade på Calle.
Vägen dig var lite opraktisk, lite ont om trottoarer och inga övergångsställen när man behövde dem . Och galen trafik. När de närmade sig Gran Palace möttes de av flera personer som informerade om att det var stängt. Calle viftade bara bort dem, men Nina undrade om det verkligen kunde ligga något i det.
– Vet du att det är öppet, frågade hon lite försynt efter ett tag. Samtidigt kunde hon se att det var stora horder med människor på väg åt samma håll.
– De försöker bara få med oss på något annat. I värsta fall lura av oss massa pengar genom att sälja oss värdelösa stenar.
Nina kände en enorm tacksamhet över att inte behöva vara ensam i detta. Samtidigt som hon verkligen inte vill vara beroende av en man igen, varken känslomässigt eller ekonomisk, minskade rädslan och osäkerheten när hon hade någon att hänga med. Nina älskade att resa, men hennes ekonomi som student gjorde att det inte hade varit tal om några långresor tidigare. Hennes resor hade tidigare bara gått till europeiska länder. För ett par år sedan fick hon ett erbjudande att följa med på en studieresa till Minsk i Vitryssland. Hon var ohört exalterad och såg mycket fram emot det. Väl på plats var känslorna oerhört blandade. Samtidigt som det var spännande att se något så annorlunda och något hon knappast skulle få uppleva på egen hand, var hon ganska obekväm hela tiden. Maten smakade förfärligt. Hungern var det minsta problemet, hon var mer orolig för hur mycket hon var tvungen att stoppa i sig för att inte verka oartig. För en gångs skull tyckte hon inte att det var jobbigt om någon tog henne för någon som petade i maten. Hellre det än att erkänna att det var för hemskt för att äta. Överallt luktade det konstigt och hon hade ingen med på resan som hon kunde ventilera det jobbiga med. De andra verkade vara vana resenärer som tyckte alt var bra och roligt.
Idag skulle Nina inte velat ha resan till Vitryssland ogjord, men hon fundera ofta på om hon är vekare än andra och inte klarar av att resa till länder med lägre standard. Därför var hon extra rädd för resan hon var på nu. Tänk om hon bara skulle gå runt och må dåligt över all fattigdom och tycka att maten var oätligt? Men nu var hon ju själv och kunde välja McDonalds om hon ville. Fast på mindre än ett dygn kunde hon konstatera att det var annorlunda, men inte på et Vitryssland-vis. Hon kände sig inte så instängd och även om det luktade annorlunda så uppskattade hon alla nya dofter. Men ensamheten var hon fortfarande rädd för.
Att hon träffat Calle var en lyckträff. Han var trevlig, snäll och verkade erfaren. Han var ungefär som de där tysta killarna i klassen som var snälla, men inte alltför spännande. I Ninas förra liv, före Thomas, hade spänning varit ett riktmärke. Det hade varit mycket bergochdalbana men efter ett år med en man som Thomas så längtade hon tillbaka till sitt andra liv. Hon ville bara leva det med lite mer självförtroende. Hur som helst kändes det tämligen ofarligt att hänga på Calle, trots att hon verkligen inte var redo för att kasta sig i någon ny famn.
De hade kommit fram till Bangkoks stora sevärdhet och när Nina ser den stora guldpagoden på nära hålla blir hon alldeles överväldigad. Alla jobbiga tankar trängs undan och hon känner enbart glädje av att vara här och att vara här tillsammans med en trevlig person som Calle.
Tidigare kapitel
