Två Singapore Sling på Raffles hotell.
Nu går min följetong in i ett slutskede och det är bara några få kapitel kvar nu. Jag förundras över hur långt jag faktiskt kommit. Detta är kapitel 18 i På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har skiljts åt i Kuala Lumpur, men Nina har ångrat sig och beställt en biljett till Singapore.
Tåget rullade in i Singapore och plötsligt var allt runtomkring rent och sterilt. Inte alls som det skräpiga Malaysia och stökiga Kuala Lumpur. Taxibilarna såg enormt dyra ut och Nina vågade inte ta en. Hon gick ner mot tunnelbanan efter att hon fått tag på en karta. Det var lika varmt i Singapore som överallt annars och hon kände sig svettig och äcklig i sitt smutsiga linne. Smutsen kändes värre i den rena atmosfären. Det var som om staden krävde en proper klädsel och en diskret sminkning.
Som väntat fick hotellreceptionisten inget svar när hon ringde på Calles rum. Nina började då ett övertalningsförsök att hon skulle få lämna sin ryggsäck i deras bagagerum och med viss tvekan gick receptionisten med på det mot en avgift på 20 kr. Helt ok, tänkte Nina. Hon drog ur den röda klänningen ur ryggsäcken, det enda som fortfarande var ganska rent om än något rökluktande, och sökte upp ett badrum för att fräscha till sig. Hon tog till och med läppstift. Hennes första tanke var att kolla om han satt på Raffles hotell. Om inte, fick hon ta och ringa honom. Hon var nervös för att träffa honom. Vågade inte meddela att hon tänkt komma. Han kanske inte alls skulle bli glad, utan bara irriterad. Det var dock försent att ångra sig nu.
Raffels hotell låg i närheten av det hotell Calle bodde på. Det var en kort promenad. Klockan var fem och det skulle snart börja skymma. Allt var som sagt rent och fint, men det kändes lite plastigt. Som om alla palmer som kantade vägarna inte var på riktigt. Raffles hotell, som var vitt och mer ett hotellkomplex, såg nästan ut som ett gigantsikt legohus.
– Ok, tänkte hon. Här ska alltså baren ligga där man får kasta jordnötsskal på golvet. Hon var ytterst tveksam till att det stämde, men å andra sidan så trodde hon inte heller att Calle ljög eller inte hade koll.
Baren var en kontrast mot allt hon sett i Singapore hittills och med hotellet i synnerhet. Den hade en ruffig inredningsstil och så allt skräp på golvet. Kolonialstil. Det var precis så hon tänkte sig kolonialstil. Man kunde nästan se männen i sina triopikhattar sitta därinne. Fast det gjorde de ju inte förstås. Detta var 2017 och den första hon fick syn på var en västerländsk backpacker i flippflopp. Den andra hon fick se var Calle. Han satt med en drink och tittade ner i sin mobil.
Nina gick fram till baren och beställde en Singapore Sling. Den fick kosta vad den kosta ville. Hela dagsbudgeten om det skulle vara så. Hon betalade 120kr och kände sig lite lättad över att det inte var mer. När hon vände sig om satt Calle och tittade på henne. Hon gick fram till hans bord:
– Är det ledigt här?
Calle sa ingenting. Han bara tittade på henne. Hon kunde inte låta bli att skratta. Efter en stund öppnade han äntligen munnen.
– Ja, det är ledigt. Hur kom du hit?
– Med tåg.
– Ok, jag är en smula… nej, jag är väldigt överraskad.
– Haha, se inte så chockad ut. Jag kom på att jag gjort ett stort misstag.
– Det glädjer mig, sa Calle och stirrade ner i bordet.
Nina förstod att det hon gjort inte skulle gå att reparera så lätt. Hon var tvungen att blotta sig för att återfå hans förtroende.
– Calle, jag tycker väldigt mycket om dig.
– Men…?
– Men detta är en resa! Det är bara du och jag mot världen. Det är inte ett normalt tillstånd. Vad händer när du träffar mina vänner? Du har ju redan fnyst lite åt dem och jag skulle inte stå ut med att ha satsat allt på ett kort, komma hem och sen blir allt bara pannkaka.
– Du menar att allt detta inte är på riktigt?
– Nej! Eller jo, är det på riktigt?
– För mig är det det.
– För mig också, men hur kan vi veta hur det blir när vi kommer hem?
– Det kan vi såklart inte, men tänker du att vi därför ska lägga allt på is tills vi kommer hem? Hur gör man ens det?
Nina blev tyst. Han hade rätt såklart.
– Nej, det går ju inte. Men jag hoppas att du förlåter mig för att jag velade lite, sa hon tyst.
Stämningen gick att skära i med kniv. Nina kände att allt var en dålig idé. Inget kändes roligt och drinken smakade inte alls. Nina visste att det var barnsligt, men hon kunde inte låta bli.
– Jaha, jag trodde att erbjudandet om ett plats på ditt hotellrum kvarstod, men jag får väl ge mig ut och leta reda på något ställa att bo, sa hon men kunde inte titta honom i ögonen.
– Är jag så sur? Calle log för första gången.
– Ja, det är du.
– Ok, förlåt. Jag ska skärpa mig. Jag är glad att du är här. Selfie med dessa äckligt sötslisktiga drinkarna?
Nina tittade på Calle. Det var en snabb vändning. För snabb. Men Nina ville så desperat gärna att det skulle bli bra igen.
– Absolut, sa hon och skrattade lite försiktigt.
Calle la upp bilden på Facebook och la sen ifrån sig telefonen.
– Ska vi gå och äta chilikrabba? Jag bjuder!
Tidigare kapitel
