Utsiktsplats på Langkawi, Malaysia.
Jag har haft lite skrivkramp, men här kommer äntligen kapitel 12 i min följetong På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har kommit till Langkawi i Malaysia och där har det hänt saker mellan dem och de har haft sex. Alla tidigare kapitel finner du länkar till längst ner i inlägget.
Nina och Calle stannade några dagar på Langkawi. De solade, badade och åkte på utflykter. De hade sex. De pussades och kramades och höll handen ibland och de betedde sig som två mycket goda vänner ibland. I Ninas huvud gick tankarna runt som i en centrifug. Hon visste inte vilket ben hon skulle stå på. Hon försökte att tycka undan de jobbiga tankarna och bara flyta på, men när de hade bokat båtbiljetter till grannön Penang för vidare färd mot regnskogen i Cameron Highlands, närmade sig hennes beslut att lämna Calle. Hon visste verkligen inte om det var ett riktigt beslut, men hon närmade sig aldrig några svar på sina egna frågor och så länge hon inte visste vart hon ville stod beslutet fast. Hon skulle inte följa med till Singapore, utan låta Calle åka dit själv. Om han inte skulle vilja lämna henne, skulle hon se till att han gjorde det. Det var det hon bestämt efter deras första kyss och det var det hon stod fast vid, även om hon ofta tänkte att det var ett vansinnigt beslut.
En del av Nina var rädd för det som hände mellan henne och Calle. Hon ville vara singel och inte binda sig igen. Samtidigt gillade hon Calle och kunde inte sluta fundera över vad han tyckte om henne. Var han seriös eller ville han bara ha lite tidsfördriv på resan? En annan del av Nina kände att Calle var en av de finaste killar hon träffat. Han var vuxen, han var stabil och han tyckte om henne för den hon var. Han förställde sig aldrig, vad hon visste, och han skämdes aldrig för henne eller kände sig obekväm i hennes sällskap. Då ska gudarna veta att hon skrattat för högt, blivit för full och surat högt och ljudligt. Dessutom hade hon betett sig som en barnrumpa dagarna innan de blev intima med varandra.
– Varför gillar du mig?, frågade hon en dag när de hade druckit ett par öl efter middagen.
Istället för att skatta åt henne eller säga något fånigt om att hon var sexig och rolig, tittade han allvarligt på henne och svarare.
– Jag tror vi är mer lika än vad du tror.
Nina blev lite ställd och visste inte vad hon skulle säga. Efter en stund fortsatte Calle:
– Vi längtar efter kärlek och trygghet båda två, har jag inte rätt? Både du och jag har fastnat i fel förhållanden och stannat för att vi vill älska, vill vara trygga och vill att det ska bli bra. Jag tror att du, precis som jag gillar tryggheten mer än jakten.
– Jag tror i och för sig att jag behöver vara ”fri” ett tag. Nina markerade fri med att göra citattecken med fingrarna i luften. Hon förbannade sig för att hon sagt så i samma ögonblock som orden for ur munnen på henne. Hon ville ju hålla dörren öppen, inte stänga den. Hon ville inte låtsas vara kylig.
– Fri kan man vara på olika sätt, svarade Calle.
Nina förbannade sig över att hon gav sig in på så farlig mark. Hon vill å ena sidan inte tänka på vad som eventuellt skulle hända när de kom hem och å andra sidan vill hon ha garantier för att det som hände här och nu var på riktigt. Hon ville vara fri, men fri från olycklig kärlek. Inte fri från kravlöst sex med en fantastisk man i Malaysia. Men hon var inte naiv, kravlösheten skulle mycket snart bytas ut mot romantik och stora ord eller irritation och bråk. Hon ville absolut inte det sistnämnda, men var också livrädd för det första. Alla stora ord skulle fastna och leda till stora känslor. Stora ord skulle vara svåra att sudda bort när de kom hem till ett regnigt och grått Stockholm i mars och känslorna inte längre var desamma. Det sista hon ville, var att komma hem och inse att hon var kär och Calle var det absolut inte.
De åkte linbana upp till en enormt vacker utsiktsplats. Det var vackert väder och det gick att se öar som tillhörde Thailand. Nina var på väg ut på en bro mellan två bergstoppar. Hon var ute mitt på bron när hon sa något över axeln till Calle. Hon fick inget svar och vände sig om. Han var inte där. Hon tittade runtomkring sig och kunde inte se honom någonstans. Hong började gå tillbaka mot linbanan och efter en stund fick hon se honom. Han tryckte mot väggen och pillade på telefonen. En väg av irritation sköljde över Nina. Kunde han inte låta bli telefonen? Vad var det som var viktigare än den underbara utsikten?
– Står du kvar här?, frågade hon när hon kom fram till honom.
– Alltså, jag fixar det inte. Calle tittade ner på marken och sedan på henne med ett snett leende.
– Vaddå inte fixar det, frågande Nina irriterat.
– Höjden.
– Är du höjdrädd?
Nina skrattade.
– Det är faktiskt jättehögt.
Det kunde inte Nina säga något om. Dalgångarna var avgrundsdjupa och ingen skulle överleva ett fall därifrån. Hon hade funderat på om det skulle gå att hoppa bungyjump från bron. Calle stod uppenbarligen och fantiserade om att falla ner och dö. Hon såg skräck i hans ögon. Nina kände då att hon tyckte ännu mer om honom när han stod där och inte tvekade att visa sin sårbarhet och rädsla. Hon hade aldrig träffat en man som erkänt en svaghet förut. Hon stod länge och tittade på honom och sa sen:
– Vi åker ner igen.
– Tack. Men alltså, du får gärna stanna en stund. Jag kan trycka här.
– Det gör inget! Jag har sett. Vi åker ner och jag bjuder dig på en öl!
Malin hade skrattat åt dem, det visste Nina. En man visar inte sina svagheter, han beskyddar. I linbanan ner satt Calle återigen med näsan mot golvet. Istället för att undra varför pratade Nina uppmuntrande med honom om allt möjligt och vips var de nere. Nedanför linbanan var det en ganska kitchig och plastig lite marknadsplats. De satte sig ner på var sin stol utanför en kiosk med varsin Tiger i burk. Tiger det singaporianska ölet som fanns över allt för att Malaysia är muslimskt och inte har någon lokal öl. Tiger fanns att fina överallt på Langkawi vad de verkade. De drack sin öl och pratade om att de var färdiga med Langkawi och att det skulle bli spännande att resa vidare. Efter dagens händelser kände Nina att mer äventyr med Calle var något hon såg mycket fram emot. Hon äskade att han var så oberörd av att hon fått vara en trygghet för honom. Hon fick också köpa en öl. Han hade inte protesterat och känt som omanlig, som både Pontus och Thomas skulle gjort. Den kostade bara tio kronor, men ändå. Malin skulle aldrig förstå henne. Hon hade nog aldrig köpt en öl till någon annan i hela sitt liv.
På kvällen satt de på den enda strandbaren som fanns på stranden. Det var det enda som var konstigt med denna plats, att stranden var helt folktom på kvällen sånär som på en enda pub. Calle och Ninas hotell hade igen bar mot stranden, bara mot gatan. Nu var gatan trevlig på kvällen med sina mysiga små ställen, men märkligt var det att stranden inte utnyttjades mer. De satt på strandmattor och hade bara pubens ljus i bakgrunden och några marschaller som upplysning. Det påminde Nina om stranden i Sihanoukville. Det var ett varmt minne. Hon visste att hon skulle kunna bli kär i Calle där och då, men hon ville inte känna stora känslor. En resa är en sak, grå trist Sverige-vardag något helt annat. Men dagens händelser hade gjort henne än mer ambivalent över valet som komma skulle. Hade hon verkligen lust att lämna Calle för att fortsätta ensam? Hon hade några dagar till på sig innan hon måste bestämma sig.
Tidigare kapitel
