Omläsning av You had me at hello av Mhairi McFarlane

Jag ville ha romantik, som jag skrev om igår, och tänkte att endast det bästa är gott nog. Så jag gick ner till mitt numer välorganiserade bibliotek och hittade You had me at hello av Mhairi McFarlane. Ingen kan skriva romantisk feelgood som Mhariri McFarlane och You had me at hello är hennes bästa. Det finns svärta i alla hennes böcker, som kanske inte är mest framträdande i den här, men som gör att det känns som mer än bara romantik.

Det bästa var att boken håller. Ibland kan böcker man blåst upp i minnet, göra en besviken vid en omläsning. Men så var inte fallet med You had me at hello. Rachels och Bens kärlekshistoria var precis lika bra och kittlande, som jag minns den. Efter att ha benat ut ut lite vad som är bra och dåligt i romantiska berättelser så kan jag säga att McFarlane är bra på gestaltning. Vi känner kemin mellan huvudpersonerna, hon berättar inte bara om den.

Det finns som sagt en svärta i alla McFarlanes böcker. I den här är den inte lika framträdande, men vi förstår att Rachel varit i ett förhållande i 13 år, som verkligen inte var bra för henne. Den osäkerhet som hon bland annat fått genom sitt ex gjort att hon aldrig vågat öppna upp och ta sig ur förhållandet. Det är egentligen oerhört sorgligt och ger en bra dimension till den övriga historien.

Rachel är inte perfekt, inte heller helt hopplös. Ben är visserligen snygg och tämligen rik, men inte heller han känns som en övermänniska. De är två sympatiska personer, som delar humor, har goda värderingar och som vill samma saker. Det är deras humor som gör att det byggs upp en spänning mellan dem.

Det här var precis vad jag behövde just nu. Jag hoppas att jag nu kan gå vidare till lite mer varierad litteratur och inte bara suktar över romantiska historier där folk får varandra.