Ny deckare: Alexander Söderbergs Den andalusiske vännen

Alexander Söderberg kommer snart ut med en ny deckare på den svenska marknaden, Den andalusiske vännen. Norstedts står för utgivningen.

Sophie är en oskyldig sjuksköterska som en dag träffar den tungt kriminelle Hector och blir förälskad. Hon blir kontaktad av polisen som berättar för henne hur många människors liv Hector har på sitt samvete och ber henne samarbeta. Sophie vet inte vilket ben hon ska stå på och dras så småningom in i karusell av händelser där hon inte vet vilken sida hon ska välja. Och vilken sida är ond och vilken är god? Det hela mynnar ut i en gaskramande kamp där Sophie inte vet vem hon kan lita på.

Ungefär så skulle jag ha kunnat beskriva bokens handling om jag hade tyckt att det var en fantastiskt bra deckare. Det är inte en dålig deckare, men den är inte heller så fantastisk som man skulle kunna tro när man sett hur den presenterats. Söderberg spås bli den nya Stieg Larsson, vad nu det innebär, och Norstedts har lagt en stor summa pengar på en kommande trilogi.

Jag kan inte låta bli att göra en feministisk analys på hela fenomenet. Manliga deckarförfattare haussas och deras hårdkokta deckare blir hyllade till skyarna. Stieg Larsson är det talande exemplet. Lars Kepler (som visserligen är en pseudonym för en man och en kvinna, men som skriver typiska manliga deckare) är ett annat. Hjort och Rosenfeldt är ett tredje. Arne Dahl är ett fjärde exempel, men honom har jag inte läst själv så jag kan inte uttala mig mer specifikt om hans böcker. I det mönstret passar Alexander Söderberg väl in. Kvinnliga deckarförfattare kan sälja hur mycket som helst och översättas till massa olika språk, men ändå så klassas Läckberg och Jungstedt nästan som tantsnuskförfattare.

Söderbergs bok är mer komplex än Läckberg och Jungstedts ”jag mobbades av dig när jag var liten och nu dödar jag dig”, men bara för att man gör det så blodigt som möjligt och blandar in gangsterkaraktärer från flera länder, betyder det inte att man skriver något som är mer trovärdigt.  Alla de ”manliga” författare jag nämnt ovan så har samtliga icke trovärdiga inslag i sina böcker. Stieg Larsson körde med superkrafter i form av gränslös möjlighet till hacking samt en figur som inte kunde känna smärta. I Keplers Paganinikontraktet får vi följa en vansinnesjakt mellan mördare och offer i 450 sidor utan att offren har någon som helst aning om varför de är jagade.  Hjort och Rosenfeldt har en överbegåvad kriminalpsykolog (Sebastian Bergman) som gör flera uppenbara nybörjarmissar för att det ska passa in i storyn. Söderbergs bidrag är bland annat att samtliga poliser i boken är genomkorrupta och så målar han upp en tablettmissbrukare som trots att han ständigt befinner sig i ett dimmigt rus, lyckas hålla huvudet på skaft.

Huvudpersonen Sophie är inte heller speciellt trovärdig. Porträttet av henne är väldigt platt och genom hela boken förstod jag aldrig varför hon agerade som hon gjorde. Jag kände att det var en man som skrivit boken och en skicklig författare borde kunna porträttera en kvinna bättre än så. Oom jag här gör en jämförelse igen med tidigare nämna författare så är kan man inte påstå att Stieg Larsson går till historien som författarvärdens bästa kivnnorporträtterare. Istället känns Lisbeth Salander som Larssons egna våta dröm. I Hjort/Rosenfelds deckare faller alla, även den mest begåvade kvinna för den mycket otrevliga och knepiga Sebastian Bergman.

Den andalusiske vännen är också precis som böcker av Larsson och Kepler, mycket våldsam. Söderberg frossar i vidriga detaljer. Det är hjärnsubstans som sprutar ner väggar, män som sågar itu döda människor och köttiga sår som blöder.  Det är möjligt att det är många som vill ha sånt i en deckare, men jag kan klara mig utan det.

Om jag ska summera boken Den andalusiske vännen så gör jag det såhär i punktform:

• Spännande? Ja, definitivt!
• Trovärdig och verklighetsförankrad? Oh nej.
• Skulle jag läsa en fortsättning? Kanske, men jag kommer inte att förhandsbeställa den på Bokus eller Adlibris.
• Är Alexander Söderberg den nya Stieg Larsson? Är det något att sträva efter?
• Känns det som att Söderberg kommer med något nytt? Nej, det kan jag inte påstå, men det är ingen traditionell pusseldeckare eller en deckare som följer en mall med ett givet slut.
• Skulle du rekommendera andra att läsa den? Ja, om jag vet att de gillar den typen av deckare.

Läs också: Dast Magazine, Johan Lindback