Nobelfest 2019: Bäst, överraskande och överskattat

Jag har gjort en liten enkät som några personer har svarat på. Den kommer jag att redovisa imorgon. Idag kommer en betydligt längre enkät som jag själv svarat på. Här har ni bäst och sämst och tråkigast och lättsammast. Håll till godo och tveka inte att skälla på mig om jag har hopplöst fel på någon punkt!

Bästa författare

Skönlitteratur

Doris Lessing: Svårt att välja en, men Doris Lessing hållen en hög jämn nivå genom sitt författarskap.

Poesi

Wisława Szymborska: I hård fajt med Tomas Tranströmer kniper hon titeln som min favpoitpoet alla kategorier.

Drama

George Bernard Shaw: Efter att ha läst flera av hans dramer från fösta delen av 1900-talet så blev jag riktigt förtjust i det politiska och inte helt sällan också feministiska. 

Noveller

Alice Munro: Så många rena novellförfattare finns inte bland nobelpristagarna, men icke desto mindre är hon den mest framträdande novellförfattaren någonsin.

Facklitteratur

Svetlana Aleksijevitj: I en inte alltför hård konkurrens svarar jag henne. De tidiga filosoferna, teologerna och historikerna var jag inte så imponerad av. På senare tid har det varit betydligt färre facklitterära författare som premierats.

Bästa verk

Skönlitteratur

Hjärtdjur av Hertha Müller och Blindheten av José Saramago: Jag kan inte välja en, det gick bara inte. Herta Müllers poetiska skildring av förtrycket i Rumänien är lysande. Likaså är José Saramagos bok om ett samhälle där alla – utom en – blir blinda, något av det bästa jag har läst.

Poesi

Här av Wisława Szymborska är en av de bästa poetiska böcker jag har läst.

Drama

En lång dags färd mot natt av Eugene O’neill har en mycket spännande intrig och fantastiska rollkaraktärer. Jag skulle mycket gärna vilja se den sättas upp igen. 

Noveller

Märkligt nog kanske, kommer jag inte välja en novell av Alice Munro. Jag har två andra favoriter som jag håller för de bästa. Återigen kunde jag inte begränsa mig till en. Recitatif av Toni Morrison om en svart och en vit flicka och vi får inte veta vem som är svart och vem som är vit. Här får fördomarna det jobbigt! Olga Tokarczuks Professor Andrews i Warszawa är en fantastisk skildring av förtrycket i Polen.

Facklitteratur

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj en en fantastisk reportagebok om alla kvinnor som deltog i andra världskriget, till och med i strid.

Överraskande och överskattat

Positiv överraskning: Halldór Kiljan Laxness har jag trott skulle vara extremt tråkig, men istället var det progressivt och till och med feministiskt.

Negativa överraskning: Jag trodde att Kenzaburo Oe skulle vara spännande efter att sett nobelfesten 1992 och hört vad hans böcker handlade om. Istället var det oerhört segt och obegripligt.

Överskattat: Patrick White har jag hört mycket gott om, men trots att jag läst hans mest kända verk, Livets träd, såg jag inte alls storheten.

Mest feministiskt: Doris Lessings Den femte boken och Elfriede Jelineks Älskarinnorna är båda med i den feministiska litteraturkanonen.

Mest lärorikt: Jag lärde mig mycket om Kinas historia när jag läste Den goda jorden och Kejserlig kvinna av Peal Buck.

Sömnpiller: I mycket hård konkurrens med flera andra författare svarar jag Odysseus Elytis. Snark.

Mest obegripliga: Claude Simons Triptyk var något av det tristaste och konstigaste jag har läst. Jag fick inte med mig någonting av handlingen.

Mest lättillgänglig: Kazuo Ishiguro är otroligt lättillgänglig och någon att börja med om man vill läsa nobelpristagare. Vill man ha någon längre tillbaks i tiden så är Pearl Buck ett bra val.

Mest progressivt: Jag måste svara Bertrand Russel, som så tydligt tog feministisk ställning i Äktenskap och moral.

Minst progressivt: Maurice Maeterlinck religiöst inspirerade pjäs var inget som kändes före sin tid.

Kommer minnas så länge jag lever: Jag läst tidigt Kejsarn av Portugallien och den är fortfarande en av de bästa böcker jag läst.

Föll snabbast i glömska: José Echegaray. Var det dikter eller drama? Minns inte ens det.

Roligast: Winston Churchills roman Savrola var en fantastisk läsupplevelse i sitt slag. Det var en kärlekshistoria mellan rebelledaren och frun till ett fiktivt lands diktator. Hade varit som en trist kioskroman från förr om det inte varit för dess författare. Mycket roligt att Churchill skrivit en sådan bok och 1897 till på köpet!

Tråkigast: Här finns det så många att det är svårt att välja ut en. Camilo José Cela är ett exempel på en riktigt tråkig författare från senare tid (1989).

Hö hö-läsning: Daroi Fo. Roligt för folk med 40-talisthumor. Inte roligt för mig.

Religiöst dravel: Rudolf Eucken svamlar om Jesu moral. Eller nåt.

Tunnis: Jag läste Carl Spittelers Das bombadement von Åbo och det var en lustig historia om ett fiktiv bombangrepp på Åbo. Lästes på tyska och var väl inte mer än 50 sidor.

Tegelsten: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i tre delar om medeltiden var ett praktverk. Jag älskade inte direkt, men det är roligt att ha läst den.

Tyngst: Helt klart Nelly Sachs och hennes hjärtskärande dikter om förlust.

Lättsammast: T S Elliot bok om de knepiga katterna var helt fantastiskt rolig och lättläst!