Mitt första valmaterial från ca 2002.
Idag jobbar jag inte med politik. Jag är inte engagerad i något politiskt parti och jag kommer inte att åka till Almedalen om några veckor. Vissa delar av politiken saknar jag lite (Almedalen, faktiskt) och andra delar är sköna att slippa (den kommande valrörelsen). En gång i tiden var min högsta dröm att bli riksdagsledamot. Jag blev inte det, men jag var nog närmare än de flesta andra, skulle jag tro.
Vägen till politisk makt behöver inte alls vara smutsig, men som ung kvinna kan det kännas oerhört tufft att ta sig fram. Jag vet att jag inte är ensam om att ha blivit motarbetad, förd bakom ljuset och utsatt för härskartekniker. Jag tänkte därför i några delar här på bloggen dela med mig av några erfarenheter från mitt politiska liv och förhoppningsvis få några att känna sig mindre ensamma. Jag ”blev” inte någon i politiken, utan valde tillslut tjänstemannavägen och det är inget jag ångrar idag. Jag tänkte ändå att mina erfarenheter kan vara intressanta.
Idag är jag 41 år och när det kommer till politiskt engagemang är jag precis där jag vill vara just nu. Jag driver en feministisk bokblogg, träffar ofta många likasinnade, har bra kontakt med flera förlag, blir bjuden på spännande arrangemang, får då och då föreläsningsförfrågningar och åker på bokmässan med pressleg. Jag skriver detta för att ni ska förstå att det inte är frågan om några inlägg där jag försöker förklara att allt hade kunnat gå så annorlunda om inte en massa män varit taskiga mot mig. Nej, jag är tvärtom glad att allt blev som det blev.
Det är möjligt att jag hade kunnat sitta i riksdagen om jag spelat mina kort annorlunda, men oavsett vad jag kommer att berätta i min inlägg så är den främsta orsaken till att jag inte gjort det bristande intresse från min sida. Jag må ha drömt om en riksdagsplats, men jag har aldrig varit intresserad av att göra det som krävts. Då menar jag inte slicka röv och koka kaffe, utan göra det lokala grovjobbet.
Jag har aldrig gillat ointressanta möten och därför inte tagit på mig uppdrag som skulle kunnat leda till mer makt. Jag ville glida runt i ungdomsförbundet, träffa folk och stå på barrikaderna, inte grotta ner mig i frågor som Göteborgs äldreboenden eller socialtjänst. Jag kommer att berätta om tillfällen då jag blivit lurad, utsatt för falsk ryktesspridning och annat, men inget av detta är en direkt orsak till att jag aldrig blev en högt uppsatt politiker. Valet var till syvende och sist mitt eget.
Anledningen vill att jag vill berätta, är att jag vill belysa hur det kan gå till. Jag är inte ute efter att hänga ut någon person eller ens mitt gamla parti. Jag vill visa mina misstag och motgångar så att någon annan kanske kan lära sig av det. Jag vill stötta andra kvinnor att våga ta sig fram i politiken, även om jag själv inte gjorde det. Jag valde tillslut tjänstemannavägen och gick under mottot ”hellre betald än vald” och det är också en fullgod väg att gå för en politiskt engagerad person.
Berättelserna är från tiden då politiken var mitt allt, ca 1999-2002. Ni kommer att få höra om:
- Hur en sen avbokning ledde till en avsky som varade i flera år
- Hur en lömsk ”vän” fick mig att göra kostsamma val
- Hur två män som inte kände varandra tystade mig på ett möte
- Hur jag blev förnedrad av flera män på ett nomineringsmöte
- Hur Liberala Kvinnor försökte få bort mig i feminismens tecken
