Februari månads land i #kaffeochkulturvärlden var Kanada och jag ville läsa något nytt och feministiskt. Valet föll på Lauren McKeons bok Women of the pandemic för att jag är riktigt nyfiken på pandemilitterastur och då gärna ur ett feministiskt perspektiv. Boken kom ut 2021, så vi som läser den nu vet att det inte är över på ett tag.
Kvinnorna i frontlinjen under pandemin var många, så även i Kanada. Deras egen Anders Tegnell är kvinna och hon blev, precis som sin svenska motsvarighet, omåttligt populär i sitt hemland. Lauren McKeaon vittnar om en personkult, likdanande den i Sverige. I Kanada fanns det även framstående kvinnliga läkare och forskare som tidigt gjorde viktiga upptäckter. Men kvinnorna var ju också dem som stod i första ledet i vården. Alla sjuksköterskor och annan vårdpersonal fick ju dra det tyngsta lasset, och många av dem var kvinnor. Så sist men inte minst fick de kanadensiska kvinnorna i hemmet ett tuffare jobb än sina män, då de tog större ansvar för de barn som inte fick gå i skolan eller förskolan.
Jag vet inte om det var för tidigt för boken eller förtidigt för mig, men det här blev egentligen ganska ointressant. Jag tänkte att det berodde på att boken kom ut för ett knappt år sedan och att det hänt massor sedan dess. Det här är ju så nytt så bara en månad senare kan allt vara inaktuellt. Eller så var det bara jag, som i ett läge där Ryssland hotar med att invadera Ukraina (det hade alltså inte hänt än när jag läste ut den här boken) kände att det kanske behövde läggas fler månader mellan mig och pandemilitteratur.
Annars var det intressant att läsa om ett annat land och hur situationen såg ut där, samt hur regler och rekommendationer togs emot. Det är inte en bok som säger att man borde gjort si eller så, utan lyfter fram kvinnor och hur de påverkades av hela situationen eller hur kvinnor gjort något bra för andra människor i den svåra tiden som pandemin är. Helt ok läsning, men långt ifrån en måstebok. Jag tänker att den säkerligen känns mer relevant i Kanada.
