Assia Djebar är väl en av dem som verkligen borde ha fått nobelpriset under sin livstid. Jag var så ledsen när hon dog 2015 utan att ha fått det. Jag skulle säga att hon var en av de största författarna i vår tid och att hon aldrig fick nobelpriset är jag inte ensam om att tycka är näst intill en skam.
Efter Djebars död listade Lisa Irenius några orsaker till det uteblivna nobelpriset i Svenska Dagbladet. Några orsaker som nämns är att Djebar inte skrev på sitt modersmål arabiska, utan på franska, och att hon hamnade mellan två kulturer. Hon blev aldrig riktigt en fransk författare, trots att hons att i franska akademin. Inte heller riktigt en arabisk eftersom hon knappt översattes till arabiska. Ett annat skäl anses ha varit att hennes teman inte var tillräckligt universella. Kvinnor och kvinnors problem är som bekant sällan universella.
Hennes bok I min fars hus är en fantastisk skildring av det fängelse som hemmet kunde vara för en algerisk flicka. De intellektuella algeriskorna hamnade ofta mellan två kulturer, algeriska eller den franska kolonialmakten, där de inte helt accepterades i någon av dem. Att hon skriver om kvinnor och kvinnors erfarenhet av krig och förtryck borde göra henne till en hetare kandidat till nobelpriset snarare än tvärt om.
Jag har läst Ingenstans i min fars hus och Kärleken, kriget.
