via MEME
Årets inlägg på temat I can’t believe I still have to protest this fucking shit får tillägnas min barndoms diktaturilska. Mitt engagemang för demokrati och frihet började tidigt och ilskan över att Sovjetunionen höll länder fånga i en union de helst av allt ville lämna, var stor. Jag hann aldrig göra så mycket, för jag var 13 år när Berlinmuren föll och 14 när Sovjetunionen upplöstes. Kampen för demokrati fick riktas längre bort i världen.
Det känns kanske inte som det absolut hetaste ämnet på en kvinnodemonstration, men även om totalitarism är något som drabbar de flesta i ett samhälle, är det inget som direkt gynnar jämställdhet heller. Det kommunistiska öst var ofta för jämlikhet och jämställdhet mellan könen och satsade mycket på kvinnor i arbetslivet, men någon vidare jämställdhet på djupet var det ju aldrig tal om. Även om kvinnor i väst var hemmafruar och kvinnor i öst jobbade, var makten över sina egna liv inte större i öst. Kvinnorna i väst fick sin revolution och sin andra vågs feminism, medan kvinnorna var fast med dubbelarbete i öst.
Idag är kvinnohatet från den ryska regimen öppet. Mannens makt över kvinnan försvaras i lagen. Misshandel inom äktenskapet är ok, så länge det inte blir för mycket. En kvinna som blir påpucklad av sin man, har inte ens en teoretisk chans att vinna över honom i en rättegång. Putin är tydlig med vilket samhälle han vill ha och det är inte det samma som det jag vill ha eller ens det jag lever i.
Så blev det krig och drömmar om ett nytt och större Ryssland gör att jag måste damma av min gamla vrede mot Sovjetunionen och återigen börja demonstrera för frihet och demokrati i Europa. Hur är det möjligt? Jag som alltid levt på att just DET var inte bättre förr. Även om diktaturer finns kvar, så har jag alltid levt med tron om att de kommer att falla snart. Nu kanske allt bara börjar om igen.
