Gropen och Slottet av Emma AdBåge, två favoriter här hemma.
När jag häromdagen läste Mattias Svenssons reaktion på bajsdebatten, dvs om det är fånigt eller bra att allt fler barnböcker handlar om bajs, kom jag att tänka på att jag länge tänkt skriva ett inlägg om just barnböcker. Jag har verkligen ingen åsikt i bajsfrågan, det finns förmodligen både bra och dåliga böcker på det temat men själv har jag bara läst en som är bra (Bajsboken av Pernilla Starfeldt).
Vad jag däremot har sett en trend av är politiskt korrekta barnböcker där hela syftet är att förmedla en alternativ könsroll eller visa att barn har olika färger på huden. Missförstå mig inte nu, för alternativa könsroller och barn från olika delar av världen är såklart inte bara ett önskvärt, utan också ett nödvändigt inslag i barnlitteraturen, men hela boken måste ha en annan mening och mål än bara att visa att barn är olika.
På 70-talet gavs det ut många proggiga barnböcker (som Kalle Lind skrivit om i en bok med samma namn) som skulle spegla socialrealism och dåtidens ideal. Fullkomligt urtråkiga för barnen. Vi har läst Så var det när Ola blev arg för våra barn och något tråkigare får man nog leta efter. Det blir inte roligt när vuxenvärldens värderingar lyser igenom.
Barnböcker med barnperspektiv är fantastiska. Emma Adbåge skriver underbara böcker som barnen älskar. Barnperspektiv när barnet tycker något som vi vuxna tycker att de ska tycka, är mindre roliga. Mina barn tycker ofta att det är roligare när böcker handlar om något de tycker är viktigt, såsom bra lekplatser eller att vara rädd för att kissa när man är ute med kompisens föräldrar. Mina erfarenheter är att barn funderar mindre över hemlösa och tiggare. Det sistnämnda kan man givetvis skriva böcker om också, men vuxenperspektivet på barns känslor bör inte lysa igenom, vilket min upplevelse är att det ofta gör.
Jag vet inte om vi fått hit 70-talets politisk korrekthet i barnböckerna, eller om den ängslighet som präglar barnlitteratur är helt ny. Jag välkomnar att det finns en mångfald i de flesta bra böcker vi läser, men bäst är det om det smyg in och inte görs en poäng av. Den kvinnliga busschauffören och kompisen i rullstol gör barnen medvetna utan att de skrivs på näsan. Olika färger på barnens och de vuxnas hud är också ett viktigt inslag. Som tur är stämmer det också bra ihop med mina barns egen vardag.
Om böcker får handla om bajs och kiss? Det har jag fortfarande inga synpunkter på, så länge boken är bra.
2 kommentarer
I fb-gruppen Barnboksförfattare och illustratörer var det en författare (som endast hade gett ut en bok) som nu var superängslig för att skriva något nytt. Hon skulle vilja skriva en berättelse om en helt vanlig hetero-familj men vågade inte riktigt eftersom hon i sin förra bok hade fått lite kritik om att hennes huvudperson nog var en kille (fast det egentligen var en förmänskligad sak, typ). Så hennes fråga var: kunde hon verkligen skriva en bok om en familj där alla var hetero? Men hon tänkte att familjen kunde vara svart för att på så vis få in mer mångfald och därmed slippa eventuell kritik.
Kommentarsfältet var inte nådigt, om man säger så.
Det kändes väldigt sorgligt att en nybliven författare ens känner kravet på att tvångsmässigt föra in någon slags mångfald som inte heller har något annat syfte än att bredda representationen. Och väldigt sorgligt att så många gav sig på henne.
Sedan måste man ju som författare vara beredd på kritik, men det är en annan grej.
Författare
Usch ja, det är ju sånt som inte alls känns bra. Jag kan fatta att det är känsligt om en bok om Sydafrika bara har vita karaktärer, men det hela får ju inte gå till överdrift. Bokens syfte och handling måste ändå vara viktigare än sexualitet och färg.