Kan vi bara sluta att döma föräldrar?

Mina ungar framför en skärm.

Jag har tänkt på detta länge. Kan vi inte bara sluta att döma förändrar efter våra egna anekdotiska iakttagelser? Det handlar om mycket, men kanske mest om uppfostran i allmänhet och teknik och curlande i synnerhet. Krönikörer rasar, vanliga människor förfasas i sociala medier och alla andra hänger på och nickar. Denna bloggpost handlar om den nya tekniken eftersom jag deltagit i en märklig och skuldbeläggande Facebook-diskussion i ämnet.

Igår fick jag se ett inlägg på Facebook där en person hade smygfotat något som hon antog var en mamma och hennes son. De tittade på varsin skärm. Under de 15 minuter som bussfärden varande noterade människan att kvinnan inte tittade på sitt barn en enda gång. Är det hit som tekniken tagit oss, undrade hon och hennes Facebookkompisar nickade och sa att det var verkligen förfärligt. En läkare hänvisade till forskningen och menade att det var skadligt för barn att inte titta sin mamma i ögonen på femton minuter. Några, inklusive mig själv, försökte desperat föra fram att vi faktiskt inte vet något om kvinnan och barnet på bilden. Då hade vi missförstått allt. Den smygfotade kvinnan hade inget med saken att göra. Vi skulle ju bara diskutera teknik. Frågan är ju varför diskussionen var tvungen att illustreras av oskyldiga, fullt identifierbara personer. Det fick jag inget svar på.

Teknik upprör verkligen. Och visst, det finns nackdelar. Barnet sitter passivt och tittar (om det inte spelar spel), det blå ljuset kan göra att man får det svårare att somna och det är inte särskilt sällskapligt. Men de flesta barn – och vuxna ska tilläggas – tittar inte på en skärm hela dagarna. De flesta föräldrar är lyhörda och sätter regler utifrån sina barns bästa. Just i kollektivtrafiken tror jag många tar fram en skärm för att barnet inte ska störa andra resenärer. Detta gäller också på restaurang och andra ställen där barnet kan tänkas störa. Och det är ju ställen som är tacksamma att smygfota föräldrar som antas inte bry sig om sina barn.

Det är tekniken det är fel på. Alltid. Att napp gör barn passiva är det sällan någon som klagar på. Att syskon gör att man inte kan titta sitt barn i ögonen vareviga sekund brukar inte många heller problematisera (snarare är det så att folk vill att vi ska ha det stora barnet på förskolan ännu mindre än vi har idag, vilket innebär mindre titt i ögonen på bebisen). Att mammor i tidigare generationer läst böcker när de ammat eller åkt buss med sin bebis har helt enkelt glömts bort.

Det går såklart att diskutera teknikens för- och nackdelar, men gör det sakligt. Smygfota inte några människor du inte vet ett smack om och utgå ifrån att de aldrig tittar varandra i ögonen. Tänk istället positivt att mamman (om det nu var mamman) passar på att läsa sina mejl när ungen ändå inte vill prata. Tänk att tekniken gör att det nu går att hämta tidigare på förskolan genom att föräldrarna jobbar efter att barnen somnat. Tänk att du får en lugn stund på bussen istället för att behöva lyssna på en trött unges gnäll.

Men det är ju så mycket lättare att förfasas över dagens föräldrar och den nya tekniken. Samtidigt kan man själv luta sig tillbaka och använda tekniken till det värsta tänkbara: smygfota folk och rasa över dem i sociala medier.