Jag orkar nästan inte skriva om abort

Det är näst intill för jobbigt att ens ta upp det. Abort. Vi levde en gång i en värld som gick åt rätt håll, men nu är vi på väg tillbaka igen. Som tur är så är motstånden relativt ljumt i Sverige, även om allt fler vill ha samvetsfrihet i vården.

Jag läser den här artikeln och känner mig lite missmodig. En grupp lobbyister i Bryssel vill inskränka biståndet som går till sexuell och reproduktiv hälsa, i vilket tillgång till säkra aborter ingår. Detta är så otroligt förmätet. De som har det allra sämst i världen ska tvingas föda barn som kanske kommit till efter upprepade våldtäkter, allt för att män i väst sitter och tycker att kvinnor blir lyckligare av att föda barnen. För han säger verkligen så, Grégor Puppinck som intervjuas i artikeln. Han tar upp ett exempel på en kvinna som adopterat bort ett barn som blev jurist. Jaha? Skulle vi abortförespråkare önska att det gick dåligt bortadopterade barn? Han säger också att många kvinnor som gjort abort gråter. Ja? Det kan vara oerhört  traumatiskt, men att föda kanske hade varit en ännu större uppoffring. Jag blir så trött på idiotier som detta och det värsta är att sådana som Puppinck vinner mark.

Det är bara att beklaga och kämpa vidare, även om det stundvis känns oerhört tröstlöst.

Ett klipp från en abortdemonstration i Barcelona i Februari. Jag kände så med alla utanför Katedralen den kvällen.