Jag och Palmemordet – en kärlekshistoria som blev nödvändig

Veckans fråga på Kulturkollo är vilket som är vårt favoritmysterium, löst eller inte. Palmemordet är mitt svar. Inte för att jag av egen kraft älskar att grotta ner mig i alla detaljer, utan för att min man gör det. Och jag älskar honom.

För er som följer min man i sociala medier så vet ni garanterat att han är smått besatt av Palmemordet. Nu var det ett tag sedan han körde sin Palmemordstimma på Twitter, men jag har gått omkring med honom i Almedalen där både kända och okända människor frågat honom när den kommer tillbaka.

Jag får såklart höra en hel del här hemma. Jag har fått höra det mesta om polisspåret, Sydafrikaspåret och PKK-spåret. Jag har diskuterat olika vittnen och deras positioner under mordnatten. Jag har fått veta att flera inklusive mördaren burit blå täckjackor som var moderna 1986 och själv kunnat dra slutsatsen att vittnena kan ha sett varandra och inte mördaren.

Jag och min man har också pratat om källkritik gällande vittnena och hur svårt det kan vara att minnas långt efteråt exakt vad man gjorde och såg. Maken har också förklarat att ett av huvudvittnena var berusad på väg hem från en firmafest. Han måste ju ångra den fyllan ganska rejält efteråt.

Så alla ni som frågar hur det är att vara gift med en sådan Palmemordsfanatiker så kan jag meddela att det ofta är ganska kul. ”Omvänd Palmemördarväg” är en helt normal vägbeskrivning. Likaså att läsa högt från egenutgivna böcker av konspirationsteoretiker. Nu ska dessutom Palmeutredningen tas över av Krister Pettersson. Det är så roligt att jag inte kan sluta skratta.