Inte bara ett bröst är journalisten och författaren Annelie Babitz berättelse om sin tid som bröstcancerpatient. Hon skriver om vården, om samhällets och sitt eget liv. Eftersom min mamma har haft bröstcancer kände jag särskilt för den här boken. Den kom nyligen ut på Vertigo förlag.
Annelie Babitz diagnostiserades för bröstcancer i slutet av 2016. Hon tvingades operera bort det ena bröstet samt ta cellgifter, vilket bryter ner inte bara de sjuka cellerna utan också de friska. Under tiden försökte hon hålla liv i sitt kärleksliv. Babitz tar oss igenom cellgiftsbehandlingar, kuratorbesök och gräl med pojkvänner. Den stora röda tråden i boken är hur samhället ser på bröst, hur vården inte alltid tar hänsyn till kvinnors sorg efter ett förlorat bröst och att det kanske är så att hela bröst tas bort fastän det inte behövs. Hon träffar läkare och diskuterar ny forskning.
Babitz ger oss också en inblick i livet med cancer och bara ett bröst. Babitz är inne i ett riktigt dåligt förhållande och hon ger sig ganska snart in i ett nytt. Det blir inte mycket bättre än det första och hon dras ner i en spiral av destruktivt beteende och spruckna löften. I dessa avsnitt blev jag oerhört irriterad och provocerad över att hon inte sätter stopp. Ända till jag kommer på att jag ju själv varit precis där och själv älskat någon som helst inte ville att jag skulle ta för stor plats i hans liv.
Jag tyckte att det var intressant att läsa om Annelie Babitz liv under bröstcancern, men jag hade velat ha lite mer fokus på samhällets syn på kvinnobröst och att detta kan medföra en större sorg än många läkare vill ha det till. Babitz tes här är att kvinnokroppen ses som sexuell och det är förbjudet att visa upp den hur som helst,. Det är först när ett bröst har avlägsnat som en kvinna är ren* nog att visas upp naken (i Cancerfondens reklam porträtteras kvinnor med nakna överkroppar som visar sina ärr, men döljer sitt friska bröst med handen). Samtidig var det verkligen intressant att få veta att bröst kanske avlägsnas ibland mest av slentrian, och Babitz kopplar detta till att en kvinna som får sin sexualitet stympad är en renare* kvinna. Detta resonemang genomgripande i boken, men jag skulle vilja att fokus låg mer här än på Babitz privatliv.
Annelie Babitz bok är viktig. Den fyller ett tomrum om kvinnor som drabbats av bröstcancer och hur det är att leva med bara ett bröst. Ett tomrum vill jag påstå eftersom Babitz inte pratar om sin ”cancerresa” där hon med hjälp av yoga, bra mat och positivt tänkande tog sig igenom sjukdomen. Istället skriver om hon dödslängtan, hat mot cancern och ett destruktivt kärleks- och sexliv. Det är underbart befriande!
*) Författaren använder ordet respektabel och det borde jag också ha gjort. När jag läste boken tänkte jag på det engelska ordet purity, som betyder renhet, men i en svensk kontext passar respektabel bättre. Vi har ju inte riktigt samma diskussion om rena och orena kvinnor här.
