Det har gått femton år. Femton år sedan jag vaknade av telefonen. Det var min mormor. Hon undrar om jag levde. Trots detta absurda samtal somnade jag om utan att jag funderade mer på varför. Jag var för trött. En halvtimma senare ringer telefonen igen. Det var farfar. Min farfar ringde absolut aldrig om det inte var min födelsedag så den här gången lyssnade jag ordentligt när han svarade på frågan varför han helt plötsligt var orolig.
Jag slog på TV:n och förstod att det hade varit en brand i en festlokal i Backa. Det fanns ingen realistisk möjlighet att jag skulle ha befunnit mig där eftersom jag var äldre och bara rörde mig i universitetskretsar, men det visste ju inte mormor och farfar. Jag ringde mina föräldrar och meddelade pliktskyldigt att jag levde, men de var lika förbryllade som jag varit när mormor ringde.
Det var dagar som skakade Göteborg. Jag kände ingen som dog eller var på festen, men det var omöjligt att inte bli påverkad. Jag vet att jag läste mycket när det hände och under rättegången. Jag har också sett många av gravarna på Östra Kyrkogården, där min farmor (och numer också farfar och farbror) ligger. Jag har senare lyssnat på P3 dokumentär. Men det spelar ingen roll hur mycket jag läser eller försöker ta in för det går inte att greppa. Det går bara att säga att det som hände var så fruktansvärt, fruktansvärt hemskt.
Detta var mina minnen från det som hände. Idag går mina tankar till alla er som har oändligt mycket värre minnen.
